Självcensur och problematiken med att vara efterklok

Mitt i all separationsångest till något jag inte kan åka tillbaka till ringer min moster. Hon följer bloggen och säger om mitt senaste inlägg att det alltid går att ångra sig. Att ett val kan vara mera som ett försök än ett beslut. Efter det ser jag några snöflingor utanför fönstret. Sedan är det stilla igen. Den första snön. Det gör mig alltid lika lycklig. Kanske för att jag är född i december. Det är något med kylan som gör allt mer levande. På ett helt annat sätt än när våren rent konkret sprudlar av liv. Det är svårt att inse att det finns människor som läser vad man skriver. Publiken är aldrig närvarande när man skriver. Det vore omöjligt – det innebär självcensur. Jag har svårt att tackla kommentarer om det jag skriver. Är det ris skyddar jag mig själv, är det ros viftar jag bort det. Det skrivna ordet som har fungerat som min starkaste uttrycksform är till för mig och ingen annan. Min mormor har brev kvar från när jag var liten. Då jag beklagar mig över ett bråk jag och pappa en gång hade. Mamma har berättat om min tidiga förmåga att sätta ord på känslor. Att det fanns ett behov av det. Som senare skulle komma att nästan enbart visa sig i det skrivna ordet och sällan i det uttalade. Sorgligt nog. Kanske. Alla dagböckerna. Blogginläggen som är för mig men oundvikligt syns för andra. På ett sätt strider det mot det jag säger, texten som min egen. Att förklara varför jag ändå väljer att publicera det offentligt, om än i så liten skala. Även om det inte finns någon som läser erbjuder det möjligheten. Det är en paradox. Kanske likt den att artister ofta är blyga men har ett behov av bekräftelse, ett behov av att synas. Det finns ett klipp ute på youtube. Cp-varning i Nyhetsmorgon heter det. Avfärdat som ett sätt att få uppmärksamhet och publicitet. Pelle Hellström, sångare i Nordpolen intervjuas. Han är svårflörtad och menar att det är obehagligt att få recensioner. Man hade ingen tanke på det riktigt när man gjorde musiken att folk skulle inkräkta, fortsätter han. Men menar att det är smällar man får ta. För han har också behovet av att släppa musiken fri. Den kan omöjligt bara vara till för honom. Kanske är det där bloggen träder in. Kommentarsfälten finns men är sällan till för diskussion. Paradoxen förverkligad. Vi syns men svarar inte. Och nu tänker ni. Nu tänker jag. Skulle inte det här handla om Sunne? I informationen jag fick om bloggens innehåll står följande: Ditt ämne tänkte vi skulle handla om hur man kan ta tillvara på ungdomars kraft och idéer och hur Sunne kan vara en attraktiv plats för unga att leva på och besöka. Jag är inget fan av efterklokhet. Att växa upp i Sunne erbjöd massor samtidigt som det inte erbjöd någonting. Man roar sig bäst man kan helt enkelt. Så småningom tycker man att allt står stilla, att inget händer. Oerhörd tristess! Sedan gör man det bästa av det. Kanske förflyttar man sig, precis som jag. Och inser att det är samma procedur överallt. En ungdomlig törst som inte går att släcka. Den är så nödvändig som något möjligtvis kan bli. För ur den kan det springa en massa fantastiska saker. Jag ryggar tillbaks för små tips och råd vad som kan göra vardagen på landsbygden intressant. Nej, jag tror att det är något som ska och kommer upplevas inom sinom tid. Istället ville jag diskutera, sätta ord på känslor, upplevelser som är resultatet av 18 år i Sunne. Fånga upp små, små, korn till synes obetydliga men föra dem i ljuset. Fast besluten om att det är de som utgör skillnaden