"Det hinns"

Att missa tvärbanan och få vänta i fem minuter på nästa börjar successivt bli en plåga. Tidigare jämförde jag med Sunnes bussar. Det går två per dag från Tjustersby in till Sunne. Vill man hem tillbaks är det bara att beställa en taxi eller vänta på den enda bussen som åker hemåt på eftermiddagen. Därför har jag tidigare tagit de där minuterna med ro. Slagit mig ned, passat på att bläddra igenom kurslitteraturen eller läst dagens tidning. Men vi människor har en enorm förmåga att anpassa oss till situationer. Vi höjer eller sänker ribban på kort tid. Så nu har jag blivit en av dem. En i den massa som försöker springa ikapp tåget och besviket lommar längsmed perrongen när jag inser att jag kommer att få vänta. Jag väntar på möbler från Mio. Sex veckor skulle det ta vilket innebär att det i veckan borde vara dags. Men jag har inte hört något och jag ringer och står i telefonkö. Väntar och väntar tills det plötsligt tutar upptaget. Helsefyr tänker jag och ringer upp igen. Tillval, kö, men vad hände nu? Helt plötsligt ska jag välja tillval igen och blir omplacerad i kön. Jag ger upp. Detta ska jag åtminstone ta med ro. Det kommer när det kommer. Men det vore bra om (bädd)soffan, soffbordet och bokhyllan kunde komma nu i dagarna. Till helgen får jag nämligen besök från Sunne då min moster och mamma kommer och hälsar på. Co Pedersen. Istället för att de ska bo på en luftmadrass från årets Arvikafestival. Bland bananlådor med böcker och tavlor som står lutade mot väggen i väntan på att bli upphängda. Där ena hörnet är ett ormbo av massa sladdar som väntar på att bli gömda av nya bokhyllan. Visst tar det ett tag att bo in sig. Men jag litar på min anpassningsförmåga. Till dess nöjer jag mig med att värma mat i ugnen till dess att jag, av ren otålighet, köper en mikro.