Borta bra men hemma bäst

Soffan, soffbordet och bokhyllan kom aldrig. Första natten gjorde vi en bäddinstallation som heter duga. Handdukar, stolsdynor, sängöverkast och en tunn madrass fick bli en sängplats. Men det gick. Och fort gick det. Söndagen efter att jag vinkat moster och mamma hej då på perrongen börjar det regna. Jag påminns om det nya på en annan perrong. I väntan på tunnelbanan hem möter jag en klasskompis. Som om två liv levs parallellt. Min lägenhet liknar en oas av blommor jag fått. Jag livar upp den, nu när den är tystare utan gäster, med hög musik och tända ljus. Överallt små spår från besökarna. Det känns längesedan jag läste kursböckerna och det är lite motigt att plocka fram dem. Det är alltså det här som är mitt nya liv. Livet som vardag, min vardag. Grannen övar samma vanliga trudelutt på cellon. Och jag inser vad svårt det är att bryta ned det som en gång var livet för att anpassa, ja faktiskt bygga upp ett nytt. Jag har redan nedräkning till dess att mitt gamla liv gör besök hos mig igen om tre veckor när mamma och mormor kommer förbi. Men slår näven i bordet och lovar att jag ska göra allt för att vägen dit ska bli minst lika dräglig. Då och då glömmer jag. Trycker in välbekanta sifferkombinationer på fjärrkontrollen och en ruta i vänstra hörnet dyker upp. Kanalen är inte installerad. Just ja. Det är hemmakanalerna jag försöker komma åt, de i Tjustersby. För än så länge finns två hemma. Jag åker hem och hälsar på – sedan åker jag hem tillbaka.