Berättelsen ska ske på plats
Berättelsen ska ske på plats. Vi kan distribuera vatten en bra bit från källan, men vi kan aldrig bortse från den. Till exempel Island, vi står på en gräsplätt och hör en fornnordisk historia som får oss att lyssna med alla sinnen. Kunde det varit vilken gräsplätt som helst? Eller Arns historia, det har aldrig funnits någon tempelriddare från Sverige, det är dikt och inget annat. Dit vallfärdar folk för att stå på en åker och höra denna dikt blandas med en del sanning.
Jukkasjärvi där man använder mörkret och kylan, vi försöker imitera med isbarer och klär på oss dunjackor mitt i sommaren för att uppleva lite av Jukkasjärvis styrkor. Men, det är i ”källan” den verkliga upplevelsen ligger.
Jag hörde förresten att de skulle digitalisera Selma Lagerlöf och ta henne med in i framtiden. Efter att ha gjort stickprov bland ungdomar är jag inte helt övertygad om att vi ska ta henne in i framtiden. Det är hon som ska ta oss tillbaka till mystiken, historien och berättelsen. Det mår vi enligt all expertis väldigt bra av. Inlärning ökar om det finns inbäddat i en berättelse.
Det finns ytterligare ett moment som krävs för en bra berättelse, något som bara finns i Värmland, värmländskan. Nu diskvalificerar jag mig själv, men detta är ett icke kopieringsbart faktum. Värmlänningar är mästare på att berätta historier. De är mästare på att få andra att må bra genom sin dialekt. Jag är själv gift med en och de i södra Sverige kan skratta, så de gråter och sen vänder de sig till mig och frågar vad han har berättat.
Selma Lagerlöfs grav är en grå sten bland alla andra grå stenar, men med kyrkvaktmästarens värmländska dialekt och berättelser så ser jag hur molnen av oxytocin stiger ute på kyrkogården. Morbidturism växer och det är inte döden som hägrar. Nej, det måste vara för att en kyrkogård är en skatt av berättelser.
/Anette Rhudin
Jag hörde förresten att de skulle digitalisera Selma Lagerlöf och ta henne med in i framtiden. Efter att ha gjort stickprov bland ungdomar är jag inte helt övertygad om att vi ska ta henne in i framtiden. Det är hon som ska ta oss tillbaka till mystiken, historien och berättelsen. Det mår vi enligt all expertis väldigt bra av. Inlärning ökar om det finns inbäddat i en berättelse.
Det finns ytterligare ett moment som krävs för en bra berättelse, något som bara finns i Värmland, värmländskan. Nu diskvalificerar jag mig själv, men detta är ett icke kopieringsbart faktum. Värmlänningar är mästare på att berätta historier. De är mästare på att få andra att må bra genom sin dialekt. Jag är själv gift med en och de i södra Sverige kan skratta, så de gråter och sen vänder de sig till mig och frågar vad han har berättat.
Selma Lagerlöfs grav är en grå sten bland alla andra grå stenar, men med kyrkvaktmästarens värmländska dialekt och berättelser så ser jag hur molnen av oxytocin stiger ute på kyrkogården. Morbidturism växer och det är inte döden som hägrar. Nej, det måste vara för att en kyrkogård är en skatt av berättelser.
/Anette Rhudin
Kommentarer