Kvinnors entreprenörskap

När jag första gången hörde uttrycket kvinnligt företagande trodde jag att det var temat för en enstaka föreläsning och inte ett faktiskt begrepp. Parallellt med begreppets, och numer även rörelsens, utbredning som ju bottnar i akademiska underlag och resulterat i politiska beslut, började jag rentav känna mig lite stött. För plötsligt överöstes jag av råd och insinuationer jag inte bett om och jag blev ett objekt för EU, ett ”något” som behövde stöd och åtgärder. Ett målområde för EU precis som en glesbygd eller en fabrik i Bengtsfors. I samma veva som begreppet kvinnligt företagande gjorde entré började det dessutom dimpa in inbjudningar till ”kvinnliga nätverk” som skulle ”stärka mig och mitt företagande”: Trevligt samkväm kring en väl vald föreläsning (av en man ofta) som livnär sig som föreläsare. En föreläsare som jag fick ”förmånen” att lyssna till riktade fem välmenta tips till oss kvinnor varav en löd ungefär såhär: Du kan inte driva ditt företag framgångsrikt OCH sköta hemmet själv OCH göra perfekta matsäckar till barnens utflykter OCH baka bröd och ha barnkalas. Delegera. Just det – delegera. Din familj måste hjälpa dig och de kommer göra det om du säger till. Hmmmm… Till vem? 4-åringen? 2-åringen? Till Christer som är i Luleå idag och i Helsingborg imorgon? ”Du André, kom ihåg tandläkaren idag vid 11 va?” och ”Alessia, jag förväntar mig att du tar hand om din egen tvätt hädanefter.” Vem vet mest om kvinnors tillvaro? Tänkte jag. Han utan familj och flermansföretag eller jag (utan barn-och-hushålls-backup tillgängligt?) och klurade på vilket stöd jag faktiskt skulle vilja ha om jag fick beställa själv o inte serverades nätverk till frukost, lunch och middag. Tillgång till dagis för äldsta barnet åtminstone 30 tim per vecka då andra barnet föds vore inte dumt... Tänk om första barnet kunde fått gå kvar på dagis sina 30 timmar under denna period (istället för 15 som någon bestämt) så hade jag kunnat sköta en stor del av mitt arbete under tiden lilltjejen sov… för vårt företag stannade inte upp ”bara” för att vi fick barn. Det rullade för fullt. ”Det måste vara skönt för dig att få lite föräldraledigt nu ett tag”, sade någon välment. Men någon som driver företag blir inte ”ledig” som när man är anställd någonstans. Bilden av hur verksamheten stannade av och personalen fick sluta tilltalade varken mig eller Christer, så ”föräldraaktiv” dagtid (för vem är ”ledig” med småbarn?) och företagare kvälls- och nattid är en bättre beskrivning.”Låt barnen vara hemma till de fyller tre åtminstone, sen kan ni förverkliga idéer, sa någon annan välment och tittade på mig, men inte på Christer.” Nä, det är väl inte så det måste vara för kvinnliga företagare när det inte är så för manliga? Jag har många entreprenörsvänner och det är aldrig någon av de manliga som fått gliringar för att han jobbat när barnen ligger och sover istället för att baka bullar. Så visst vore det väl bättre samhällsekonomi att backa upp kvinnliga entreprenörer med 15 dagistimmar extra per vecka och därigenom både behålla arbetstillfällen och förbereda för nya? Sen skulle jag önska mig att någon annan än jag själv startar ett familjevänligt café som är öppet på helger. Så att barn kan leka och träffa andra barn även under hösten, vintern och våren. Kolsnäs och vattenparken är underbara familjereträtter några veckor varje år. I vårt företag samlades vi (med hela familjerna) var och varannan eftermiddag på playan och pratade barn, verksamhetsutveckling och utbytte nya idéer över glass, sandslott, telefonsamtal och magplask. Barnen slutade tidigare på dagis och träffade nya kompisar och kom in i ett socialt sammanhang där många välbekanta vuxna såg och bekräftade dem om vartannat. Ja, ett familjecafé med begagnade leksaker, bullar från lokala bagerier, möbler i chabby chic-stil där barn får röja järnet och vuxna får vara med vid (barnens) behov. I kombination med fler dagistimmar för företagare då... Det skulle jag kalla stöd. /Marielle