Vem är du? Vem är entreprenören?

För några år sedan bodde vi Karlstad och skulle köpa ny bil. Vi var helt öppna för vad vi skulle ha och åkte runt till alla större bilhandlare. Vi slogs ganska snabbt av att i mötet med bilförsäljarna exkluderades ofta Marielle på ett subtilt sätt i samtalen. ”Jahaaa. En firmabil, vad driver du för verksamhet Christer?” eller ”Så då kommer vi till ekonomibiten, hur har du lagt upp nuvarande kontrakt?” eller ”jaha, ni jobbar ihop. Hur länge har du varit med i bilden då? (riktat mot Marielle). Efter några besök insåg vi att här i Värmland fanns en lång tradition av att det är mannen som köper ny bil. Som experiment när vi kom till Skoda-handlaren så sa Marielle ”Hej, jag är ute efter en ny firmabil.” Varpå handlaren vänder sig till mig och frågar ”Jaha, och vad är hon ute efter?” Vi vände i dörren och bestämde oss för att köpa bil av den förste handlare som tilltalade oss bägge. Vi fick gå till ganska många bilhallar och det var bara en som gjorde det. Så klart var det en kvinna… Tyvärr är det inte bara i bilhallen vi får uppleva detta. På många affärsmöten uppstår liknande fenomen när vi båda är närvarande. Har vi möten där vi inte deltar båda så möts vi för dem vi är och för det vi representerar. Det verkar som att det finns en nedärvd idé (både bland kvinnor och män) om att det är mannen som är entreprenören och kvinnan sekreteraren (särskilt om de är gifta). Antagligen har vi en udda möjlighet att observera skillnaden i bemötande av kvinnor och män eftersom vi är gifta. Hade vi inte varit det skulle vi kanske bli en aning mer likvärdigt bemötta. Ibland får jag lov att påpeka att vi är två personer som äger och driver bolaget, men det hjälper inte alltid. I vårt fall är det särskilt pinsamt, eftersom det är Marielle som i grunden står för huvudidéerna i vår verksamhet. Vi har även noterat att kvinnor (50+) oftare är mer likvärdiga i sitt sätt att bemöta, i alla fall oss. Vi har ju också bott på flera platser runt om i landet och tyvärr är det så att fenomenet är långt vanligare i Värmland än någon annanstans. Vi har läst statistiken kring Värmland och ojämlikhet i förhållande till andra regioner, men vi var nog inte beredda på omfattningen! Kanske hänger det ihop med att vi fick barn här i Värmland och att jag därför synts mer utåt under småbarnsåren, men det borde väl räcka att jag berättar hur det hänger ihop? Jag vill lyfta denna inskränkthet till en annan nivå. För jag och Marielle ser bortom detta fenomen. Vad skulle hända om vi faktiskt riktade aktiviteter och utbildningar för att skapa en tradition av att möta människor mera likvärdigt dvs. såg bortanför de begränsande inramningarna (kön, släktingar, geografiskt ursprung, etc.) av vilka vi är? Hur många fler företagsamma ungdomar skulle inte ge sig ut i livet? Idag är både pedagogikforskare och ekonomiforskare överens om att barn föds företagsamma. Men någonstans under uppväxten försvinner denna aspekt av att vara människa. Vi är fast övertygande om att en (av flera) anledningar till detta är hur människor blir bemötta av sin direkta omgivning. För tänk dig själv att inte bli bekräftad för de idéer du går och bär på, de tankar du har, de känslor du har, de utmaningar du står inför, de drömmar du har, osv. Helt enkelt det som oerhört många identifierar som grunden i att vara människa. Klart att det då är enkelt att börja tänka ”Inte kan väl jag. Jag vet inte vad jag vill.” Tvivlar du på om barn föds företagsamma? Tänk bara på en ettåring. Har du någonsin sett en ettåring som inte ”orkar” lära sig gå? Har du sett en 2-3 åring som struntar i att lära sig prata, för den har inte fallenhet eller lust? En 3-4 åring som inte vill vara delaktig, vara med, och som inte vill bidra? Det är naturligt. Men någonstans vänder det. På senare år har ju både många föräldrar och pedagoger inlett ett effektivt samarbete i att curla för unga människor. Vilket naturligtvis leder till en inlärd hjälplöshet. Det sorgliga är att all curling sker från ett gott hjärta. Ingen förälder eller pedagog har väl någonsin tänkt: ”Nu ska jag curla så mycket att mitt barn eller min elev blir passiv och inte klarar så mycket på egen hand.” Nej, nu är väl dags att skapa uppväxtmiljöer som passar vår tid. Där barn och unga kan få växa och utvecklas på ett sätt som är i takt med vår tid. Där de ungas idéer, tankar, intressen och drömmar tas som en utgångspunkt för livet i skolan och på fritiden. Ingen av oss kan nog föreställa sig hur mycket information vi missar när vi inte intresserar oss för varandra bakom de yttre skalen. Hur många idéer som går till spillo, hur mycket drivkraft som ebbar ut. Hur mycket missar du? /Christer