En kärlekshistoria
Sunnebloggen har åter nöjet att publicera betraktelser från Sanna Pedersen, en av Sunnes unga som lämnat hemorten för att studera i Stockholm.
Kanske minns ni trogna sunnebloggs-läsare mig från i höstas. När jag berättade om flytten till Stockholm och starten på ett treårigt program i estetik på Södertörns Högskola.
Ni har kanske i bakhuvudet kvar ett minne av att jag var arton då, vilket inte nödvändigtvis innebär att jag fyller tjugo i år, men det gör jag. Helt säkra på att jag är från Sunne är ni i alla fall. Att jag gått medieprogrammet på Broby Grafiska och tog studenten förra sommaren, kan ni också lägga på minnet.
För tillfället har jag bara en B-uppsats kvar, för att sedan gå vidare till litteraturvetenskapen i tre terminer. Som tur är med en lång sommar emellan! Men, först är det dags för vårkanten. Och nu ska ni få följa mig i två hela veckor!
Vintern gled förbi med slutspurten i vår första kurs på Estetikprogrammet. Julen spenderades i Sälen med blodsmak i munnen, den kom och gick som den behagade, lustigt nog speciellt när vi tog fjällturer i stormigt väder. Här firades också min födelsedag med god mat, trerätters varmrätt, ja du läste rätt (en helt fantastisk present som nybliven student). Nu har den årstiden passerat och vissa dagar tycker vi oss i Stockholm se våren, kanske till och med sommaren. Ibland regnar, eller ännu värre, snöar dessa förhoppningar bort. Ena dagen dricker vi rosé och äter baguetter i en park. Andra dagar vill vi inte gå ut när persiennerna vinklas upp och snöslasket visar sig.
Det var något som hände hösten efter att jag gästbloggade här första gången. Likt ett förälskat par har vi, en grupp på kanske tio personer i klassen, hängt ihop fram tills nu. Det kvittar vad som hittas på. Vi äter pannkakor, går på fotboll, bio, fest och teater. Alltid är det någon som vill med. Nu när det bara är några månader kvar tills vi ska skiljas åt och välja om vi ska läsa litteratur, konst, idéhistoria eller filosofi har vi börjat närma oss ett kärleksstadium som heter duga. Ibland ifrågasätter vi varför vi inte blev förälskade tidigare. Varför tiden gått så fort. Men, sen beslutar vi oss för att det hinns, eftersom vi givetvis kommer hänga ihop i höst ändå. Den som lever får se.
Kanske minns ni trogna sunnebloggs-läsare mig från i höstas. När jag berättade om flytten till Stockholm och starten på ett treårigt program i estetik på Södertörns Högskola.
Ni har kanske i bakhuvudet kvar ett minne av att jag var arton då, vilket inte nödvändigtvis innebär att jag fyller tjugo i år, men det gör jag. Helt säkra på att jag är från Sunne är ni i alla fall. Att jag gått medieprogrammet på Broby Grafiska och tog studenten förra sommaren, kan ni också lägga på minnet.
För tillfället har jag bara en B-uppsats kvar, för att sedan gå vidare till litteraturvetenskapen i tre terminer. Som tur är med en lång sommar emellan! Men, först är det dags för vårkanten. Och nu ska ni få följa mig i två hela veckor!
Vintern gled förbi med slutspurten i vår första kurs på Estetikprogrammet. Julen spenderades i Sälen med blodsmak i munnen, den kom och gick som den behagade, lustigt nog speciellt när vi tog fjällturer i stormigt väder. Här firades också min födelsedag med god mat, trerätters varmrätt, ja du läste rätt (en helt fantastisk present som nybliven student). Nu har den årstiden passerat och vissa dagar tycker vi oss i Stockholm se våren, kanske till och med sommaren. Ibland regnar, eller ännu värre, snöar dessa förhoppningar bort. Ena dagen dricker vi rosé och äter baguetter i en park. Andra dagar vill vi inte gå ut när persiennerna vinklas upp och snöslasket visar sig.
Det var något som hände hösten efter att jag gästbloggade här första gången. Likt ett förälskat par har vi, en grupp på kanske tio personer i klassen, hängt ihop fram tills nu. Det kvittar vad som hittas på. Vi äter pannkakor, går på fotboll, bio, fest och teater. Alltid är det någon som vill med. Nu när det bara är några månader kvar tills vi ska skiljas åt och välja om vi ska läsa litteratur, konst, idéhistoria eller filosofi har vi börjat närma oss ett kärleksstadium som heter duga. Ibland ifrågasätter vi varför vi inte blev förälskade tidigare. Varför tiden gått så fort. Men, sen beslutar vi oss för att det hinns, eftersom vi givetvis kommer hänga ihop i höst ändå. Den som lever får se.
Kommentarer