Rapport från en diskbänk
I dag snöar det rejält igen. Just vid snöfall och sträng kyla är det inte så klämmigt att vara anställd på järnvägen, men det verkar som om vi klarar det ganska bra idag. Jag ska ta sats och berätta om livet på banan senare, men idag tänkte jag tråka ut er med något annat. Mitt ekorrbeteende.
Ett talande exempel är att jag i många år släpade med mig en rejäl diskbänksplåt, ungefär två meter lång. Fyra lägenhets(!)flyttar hängde den med för jag hade på känn att någon gång skulle det behövas just en sådan, vem behöver inte det liksom.
Otympliga rostfria diskbänkar av femtiotalsmodell växer inte på träd. Gino har med åren lärt sig att jag är en samlare och han verkar ha accepterat faktum. Han har till och med alldeles själv, utan att klaga, monterat ner och kört hem ett bortåt 18 kvadratmeter stort gammalt växthus, som jag fann på Blocket och impulsköpte.
Det stod då i Deje och därifrån är det är ganska långt, speciellt om gavlarna sticker ut en meter på varje sida även om man har hyrt den bredaste kärran. Uppmonteringen av det är ett av våra femårs- eller kanske mer ett tioårsprojekt. Just nu står projektet i delar längst in i stallet, men någon gång ska det bli ett fantastiskt fint kombinerat växt-/lusthus. Jomenvisst. Det är bara en himla massa fönster som ska skrapas och målas först.
Tillbaka till diskbänksplåten. Det skulle vårstädas i lilla skjulet, och där stod den och tog plats. En väldig massa plats. Man har väl sett en del på TV:n genom åren och på sistone har det funnits program som handlat just om samlare som tagit tag i sitt problem, och fått ett helt nytt liv genom att lära sig att kasta. Jag bestämde mig alldeles själv, tog sats och sa med stolthet i rösten:
- Nu ska den här bort! Har jag inte fått användning av den förut så ska den till soptippen. Iväg med den. Nu. Innan jag ångrar mig.
Gino tittade förvånat på mig, men var inte sen att lyda uppmaningen. Lite väl snabb tycker jag nog såhär i efterhand. Vi lastade kärran full och på toppen tronade objektet. Visst sved det i hjärtat när den landade i containern, men jag tänkte positivt, det här var början på ett bättre liv utan en massa onödiga prylar. Även en tusenmilavandring börjar med ett steg, som kineserna säger.
På natten vaknade jag med ett ryck och var alldeles kallsvettig. Diskbänken! Satan. Naturligtvis. Att jag inte tänkt på det förut, den skulle naturligtvis varit perfekt i växthuset. Det hade ju varit klockrent, ett hörn där man kunde stå och plantera om blommor, slaska med vatten, så sina små frön och pilla lite med jord i största allmänhet.
Jag fick närapå ångest och det är fortfarande aningen smärtsamt att tänka på det. Även om jag innerst inne vet att den hade stått i vägen i fyra, fem(tjugo?)år till kan jag inte släppa det riktigt.
Nu har jag sett att det finns nästan likadana på Solareturen så kanske man skulle åka in och handla sig lite?
Eller kanske inte.
/Marianne
Ett talande exempel är att jag i många år släpade med mig en rejäl diskbänksplåt, ungefär två meter lång. Fyra lägenhets(!)flyttar hängde den med för jag hade på känn att någon gång skulle det behövas just en sådan, vem behöver inte det liksom.
Otympliga rostfria diskbänkar av femtiotalsmodell växer inte på träd. Gino har med åren lärt sig att jag är en samlare och han verkar ha accepterat faktum. Han har till och med alldeles själv, utan att klaga, monterat ner och kört hem ett bortåt 18 kvadratmeter stort gammalt växthus, som jag fann på Blocket och impulsköpte.
Det stod då i Deje och därifrån är det är ganska långt, speciellt om gavlarna sticker ut en meter på varje sida även om man har hyrt den bredaste kärran. Uppmonteringen av det är ett av våra femårs- eller kanske mer ett tioårsprojekt. Just nu står projektet i delar längst in i stallet, men någon gång ska det bli ett fantastiskt fint kombinerat växt-/lusthus. Jomenvisst. Det är bara en himla massa fönster som ska skrapas och målas först.
Tillbaka till diskbänksplåten. Det skulle vårstädas i lilla skjulet, och där stod den och tog plats. En väldig massa plats. Man har väl sett en del på TV:n genom åren och på sistone har det funnits program som handlat just om samlare som tagit tag i sitt problem, och fått ett helt nytt liv genom att lära sig att kasta. Jag bestämde mig alldeles själv, tog sats och sa med stolthet i rösten:
- Nu ska den här bort! Har jag inte fått användning av den förut så ska den till soptippen. Iväg med den. Nu. Innan jag ångrar mig.
Gino tittade förvånat på mig, men var inte sen att lyda uppmaningen. Lite väl snabb tycker jag nog såhär i efterhand. Vi lastade kärran full och på toppen tronade objektet. Visst sved det i hjärtat när den landade i containern, men jag tänkte positivt, det här var början på ett bättre liv utan en massa onödiga prylar. Även en tusenmilavandring börjar med ett steg, som kineserna säger.
På natten vaknade jag med ett ryck och var alldeles kallsvettig. Diskbänken! Satan. Naturligtvis. Att jag inte tänkt på det förut, den skulle naturligtvis varit perfekt i växthuset. Det hade ju varit klockrent, ett hörn där man kunde stå och plantera om blommor, slaska med vatten, så sina små frön och pilla lite med jord i största allmänhet.
Jag fick närapå ångest och det är fortfarande aningen smärtsamt att tänka på det. Även om jag innerst inne vet att den hade stått i vägen i fyra, fem(tjugo?)år till kan jag inte släppa det riktigt.
Nu har jag sett att det finns nästan likadana på Solareturen så kanske man skulle åka in och handla sig lite?
Eller kanske inte.
/Marianne
Kommentarer