Tiden väntar inte på någon
”Skjut inte upp sådant till imorgon som precis lika gärna kan skjutas upp till i övermorgon”. (Mark Twain). Nu kan jag inte riktigt göra det, eftersom det idag är min sista dag på Sunnebloggen. Det var så mycket jag ville säga på de här två veckorna, och jag har ju inte ens kommit igång ordentligt, är ju nästan bara lite uppvärmd. Tiden har flugit iväg. Det gör den ganska ofta nu för tiden.
Vi är ett tidsjagande folk. Hur ofta känner du till exempel att du hinner allt du vill och kan lägga dig på kvällen utan att tankarna snurrar i skallen, vakna utvilad och utan en gnutta stress i kroppen?
Inga dåliga samveten som ligger och gnager för en gammal förälder, barn eller barnbarn som du inte har tid att träffa så ofta som du vill? Hur ofta har man inte sagt till gamla kompisar när man möts ”Nu måst´ve allt träffes nôn kväll” och ”Ja´ringer dej te´vecka” och orden är som bortblåsta när man vänder sig om.
Boken man vill läsa ligger och samlar damm för att man får dåligt samvete att ”ligg´på kammer´n mä näsa i e bok” när strykhögen eller gräsmattan växer. Vi tycker att tiden inte räcker till. Och tänk på att tiden inte väntar på någon.
Tekniska prylar som vi samlar på oss, paradoxalt nog många för att spara just tid – gör oss ibland ännu mer stressade. Om datorn står och tuggar mer än fyra sekunder börjar det krypa i kroppen, när man inte har täckning på mobilen kan man bli fullständigt bindgalen. Och att glömma mobilen hemma när man åker och handlar skapar i det närmaste ångest.
Att slaviskt följa GPS:en i stället för att läsa på vägskyltar och titta på papperskartan kan ibland leda in en på de konstigaste vägar och göra resan bra mycket längre, tro mig, jag vet.
En gång åkte vi med husvagn bakom från Storuman, och fick instruktioner som ledde oss in på vägar som inte ens fanns utmärkta på kartan. Gräset växte högt i mitten och man förväntade sig att få se två män i hängselbyxor i varsin gungstol bakom nästa krök, spelande banjoduellen.
Spännande var det i alla fall och det tog nog gott och väl en timme innan vi skumpat fram till bebyggelsen igen. Damen i GPS:en smackade gillande, klappade sig för bröstet och tyckte att hon gjort ett gott jobb. Sure. Papperskartan från OK ligger nu i handskfacket kan jag berätta.
Tiden flyr. Jag tror att det handlar om att lära sig. Träna på att stanna upp och bara vara, umgås med människor man vill umgås med, vårda kärleken och varandra, njuta av nuet. Släpp kraven och gilla läget.
För det är faktiskt sant som Lily Tomlin säger: ”Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre”.
Hej då.
Marianne
Ps. Jag fortsätter blogga på min egen blogg http://solangen.blogg.se/ om någon vill titta in där.
Vi är ett tidsjagande folk. Hur ofta känner du till exempel att du hinner allt du vill och kan lägga dig på kvällen utan att tankarna snurrar i skallen, vakna utvilad och utan en gnutta stress i kroppen?
Inga dåliga samveten som ligger och gnager för en gammal förälder, barn eller barnbarn som du inte har tid att träffa så ofta som du vill? Hur ofta har man inte sagt till gamla kompisar när man möts ”Nu måst´ve allt träffes nôn kväll” och ”Ja´ringer dej te´vecka” och orden är som bortblåsta när man vänder sig om.
Boken man vill läsa ligger och samlar damm för att man får dåligt samvete att ”ligg´på kammer´n mä näsa i e bok” när strykhögen eller gräsmattan växer. Vi tycker att tiden inte räcker till. Och tänk på att tiden inte väntar på någon.
Tekniska prylar som vi samlar på oss, paradoxalt nog många för att spara just tid – gör oss ibland ännu mer stressade. Om datorn står och tuggar mer än fyra sekunder börjar det krypa i kroppen, när man inte har täckning på mobilen kan man bli fullständigt bindgalen. Och att glömma mobilen hemma när man åker och handlar skapar i det närmaste ångest.
Att slaviskt följa GPS:en i stället för att läsa på vägskyltar och titta på papperskartan kan ibland leda in en på de konstigaste vägar och göra resan bra mycket längre, tro mig, jag vet.
En gång åkte vi med husvagn bakom från Storuman, och fick instruktioner som ledde oss in på vägar som inte ens fanns utmärkta på kartan. Gräset växte högt i mitten och man förväntade sig att få se två män i hängselbyxor i varsin gungstol bakom nästa krök, spelande banjoduellen.
Spännande var det i alla fall och det tog nog gott och väl en timme innan vi skumpat fram till bebyggelsen igen. Damen i GPS:en smackade gillande, klappade sig för bröstet och tyckte att hon gjort ett gott jobb. Sure. Papperskartan från OK ligger nu i handskfacket kan jag berätta.
Tiden flyr. Jag tror att det handlar om att lära sig. Träna på att stanna upp och bara vara, umgås med människor man vill umgås med, vårda kärleken och varandra, njuta av nuet. Släpp kraven och gilla läget.
För det är faktiskt sant som Lily Tomlin säger: ”Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre”.
Hej då.
Marianne
Ps. Jag fortsätter blogga på min egen blogg http://solangen.blogg.se/ om någon vill titta in där.
Kommentarer