Årstiderna fångade på papper

Tack för våra årstider! Vilka under vi får vara med om varje år. Gnistrande snö, miljontals, miljarder diamanter gnistrar emot oss. Snöformationer som inte ens den skickligaste skulptör kan skapa. Härliga skratt från pulka- skidbackar. Svensk världsmästarinna i damernas skidskytte. Takdropp och snödroppar. Rännilar och översvämningar. Sol och bad. Prunkande grönskande gröna dalar. Höstglöd och stormar. Advent och jul.

Förra vintern rensade jag bland gamla sparade böcker och brev. En bok sparade jag. Det var en uppsatsbok från min egen gymnasietid. Bland annat hade jag skrivit om "Hösten som målare - vintern som tecknare". Så löd rubriken som jag hade valt. Jag började läsa.

"Han står där med penseln i sin ena hand och med paletten i den andra. Framför sig har han ett helt landskap. Han, det är hösten. Färger läggs till färger. De flyter ihop eller bildar bjärta kontraster. Allt sker av stor kunskap. Ingenting förfelas. Han är den store målaren.

Se på träden! De skiftar från blad till blad. Rött. Gult, grönt och violett! Det vill aldrig ta slut. De mer färgfattiga träden förgyller han med lysande, aptitretande frukter. Marken med sina jordbruna färger ger en dov, dyster stämning åt det hela. Men det är just det som behövs för att dämpa ner de upproriska vilda färger, som annars skulle dominera helt. Vattenpussarna ger reflexer och verkar gäckande mot oss. Kanske vill de lura oss att trampa rakt ner i det leriga, lortiga vattnet, som finns under den blanka, smickrande ytan.

Blommorna står som utropstecken. De slösar med sin fägring, fast en del redan slokar med huvudet. Många har redan blivit bitna av frosten och är döende. Deras färg har försvunnit. Kvar är endast skrumpna, brunsvarta lik. Solen kisar fram resignerat, trött på allt gammalt. Hon skänker frid åt landskapet. Hela naturen är så gott som redo för sin långa sömn.

Målaren är färdig med sitt verk. Han ser nöjd ut. Fast det någonting som fattas. Han rynkar pannan, tar fatt penseln och låter stormen svepa fram. När den rasat ut, är tavlan klar. Något pris kan han inte bestämma sig för. Den tavlan är oersättlig.

Vintern kommer in och slår sig ner bakom Hösten. Han tar fram sitt teckningsmateriel. Han är lätt på hand och drar fina, precisa streck. Varenda skuggning finns med. Varenda kvist avtecknas. Hans arbete är rikt på detaljer.

Skidspåret löper fram över den nyfallna snön. Det yr efter skidstavarna och från de snötyngda granarna rasar snön ner, när den åkande suddar förbi.

Fåglarna blir skrämda och studsar upp som bollar, gör några slag med vingarna och är försvunna. Kanske sätter de sig som ett pärlband på någon telefontråd.

Snön gnistrar som tusen diamanter och ger en svag nyans av blått, för att efter en tid färgas av sot och damm till ett smutsigt täcke. Träden sticker upp ur marken med sina kala, raka stammar. De liknar utkiksposter. De sträcker på sig och blickar ut över de ödsliga vidderna.

Husen ser ut som lådor, höga eller låga, korta eller långa. Stenarna på väggen markeras en efter en. Vintern har stort tålamod. Han är som en kamera. Motiven blir en bild av verkligheten. Allt kommer fram. Men den stora skillnaden ligger däri att Vintern skapar sitt motiv med känsla. Naturen lever under den bistra ytan.

Hösten med sina bullrande kraftiga färger kompletterar vinterns intetsägande och svaga toner. Deras kontraster ger livet omväxling. Det känns som om det är för första gången varje år, när hösten och vintern gör sitt intåg, som vi får uppleva dessa underbara stämningar".

Det känns en aning märkligt och samtidigt härligt att läsa denna uppsats efter så många år. Jag blir glad när jag tänker på att jag kunde fånga dessa årstiders speciella stämningar på papperet. Allt skrivet med bläck och lite snirklig handstil.

/Anna-Lisa