Demokratin är ekonomiskt ohållbar
Här kommer mina sista ord i Sunnebloggen! Jag gör ett sista försök att röra om bland känslorna.
Jag har ingen uppfattning alls om hur många som läser mina inlägg. Jag får erkänna att jag saknar läsarrespons. Det känns tomt och ödsligt att vara skribent. Det är inte på något sätt lika omedelbart som att motta applåderna efter ett uppskattat framträdande på sångestraden.
Å andra sidan om jag skall nämna den sidan, måste jag passa på att tacka den förhållandevis lilla skaran anhängarna till min viskonst i hemtrakterna, som i gengäld till sin storlek, är en trogen och uthållig grupp som ihärdigt stöttar mina tillställningar.
Jag är verkligen tillfreds och glad över den stöttning och support som gör att jag återkommande orkar att arrangera viskonserter i bygden.
Den som i ivern skjuter över målet. Ja, den som hävdar sin tro på sakernas tillstånd in absurdum. Helt enkelt en vanlig sanningssägare. Jag skulle vilja nyansera beskrivningen ytterligare något med att hävda att en sådan person både är en harmlös och nyttig figur i samhället. En sådan person som utgjuter sig på insändarsidorna i de mest skilda ämnen till läsarens skadeglada förtjusning för att själv endast framstå i ett löjes skimmer. Jag frågar mig verkligen vad som driver en sådan person? Är jag själv en sådan?
Viljan av att publicera suspekta provocerande texter, utan särskild egen vinning. avslöjar skribentens exhibitionistiska läggning i kombination med en sällsynt form av självplågeri. Bör man hålla tyst för att inte röja det virrvarr som finnas bakom pannbenet? Svaret är individuellt.
Ponera att personen av en händelse skulle komma den verkliga sanningen på spåren, så att något missförhållande blottläggs. Det är först då som det blir intressant. Först då avgörs striden om tolkningsföreträdet. En enkel illustration, är Tomas Quick-affären, som både förundrat och slagit oss med häpnad, hur tillsynes rediga samhällsmedborgare slår blå dunster i allas ögon för egen vinnings skull.
När vinden vänder, ja när skeppet sjunker och råttorna lämnar vrårna, står skepparen krampaktigt fastklamrad vid rodret och hävdar med emfas att kursen skall hållas, även om den för mot botten!
Tjänstemannastyre och nepotismen är inte bara begrepp, utan det är både farliga och omoraliska företeelser, och saknar inte betydelse för samhällsmoralens uppluckring. En snabb blick in i framtiden kan fås genom att kika i backspegeln, allting går igen och det finns inget nytt under solen.
Demokratin som vi känner den är redan ekonomiskt ohållbar. I framtiden kommer vi att ha än mindre fog och anledning att klaga på beslut tagna över medborgarnas huvuden. Sanningen att säga kommer vi kanske aldrig att hinna märka vad som händer.
En notis i tidningen bara, sedan står vi inför fullbordat faktum. I Sunne handlar det närmast om sexvåningshus vid sundet. Akka stadiums tillkomst är historia och onödigt att ens dra upp i dagsläget, jag bara skrapar en aning ur minnet bland händelser som väcker frågor för att belysa problemet. Kanske kan man fundera över en förklaring om hur planeringen och byggandet av cykelvägen från Borgeby in till Fryxellska skolan gick till, långt innan beslut om Borgebys skolas nedläggning togs.
Som i mycket annat som sker inom kommunen, finns det bara en ekonomisk lösning, som ofta går stick i stäv med önskvärd demokratisk tågordning. Demokrati kostar, är vi villiga att betala?
/Anders
Jag har ingen uppfattning alls om hur många som läser mina inlägg. Jag får erkänna att jag saknar läsarrespons. Det känns tomt och ödsligt att vara skribent. Det är inte på något sätt lika omedelbart som att motta applåderna efter ett uppskattat framträdande på sångestraden.
Å andra sidan om jag skall nämna den sidan, måste jag passa på att tacka den förhållandevis lilla skaran anhängarna till min viskonst i hemtrakterna, som i gengäld till sin storlek, är en trogen och uthållig grupp som ihärdigt stöttar mina tillställningar.
Jag är verkligen tillfreds och glad över den stöttning och support som gör att jag återkommande orkar att arrangera viskonserter i bygden.
Den som i ivern skjuter över målet. Ja, den som hävdar sin tro på sakernas tillstånd in absurdum. Helt enkelt en vanlig sanningssägare. Jag skulle vilja nyansera beskrivningen ytterligare något med att hävda att en sådan person både är en harmlös och nyttig figur i samhället. En sådan person som utgjuter sig på insändarsidorna i de mest skilda ämnen till läsarens skadeglada förtjusning för att själv endast framstå i ett löjes skimmer. Jag frågar mig verkligen vad som driver en sådan person? Är jag själv en sådan?
Viljan av att publicera suspekta provocerande texter, utan särskild egen vinning. avslöjar skribentens exhibitionistiska läggning i kombination med en sällsynt form av självplågeri. Bör man hålla tyst för att inte röja det virrvarr som finnas bakom pannbenet? Svaret är individuellt.
Ponera att personen av en händelse skulle komma den verkliga sanningen på spåren, så att något missförhållande blottläggs. Det är först då som det blir intressant. Först då avgörs striden om tolkningsföreträdet. En enkel illustration, är Tomas Quick-affären, som både förundrat och slagit oss med häpnad, hur tillsynes rediga samhällsmedborgare slår blå dunster i allas ögon för egen vinnings skull.
När vinden vänder, ja när skeppet sjunker och råttorna lämnar vrårna, står skepparen krampaktigt fastklamrad vid rodret och hävdar med emfas att kursen skall hållas, även om den för mot botten!
Tjänstemannastyre och nepotismen är inte bara begrepp, utan det är både farliga och omoraliska företeelser, och saknar inte betydelse för samhällsmoralens uppluckring. En snabb blick in i framtiden kan fås genom att kika i backspegeln, allting går igen och det finns inget nytt under solen.
Demokratin som vi känner den är redan ekonomiskt ohållbar. I framtiden kommer vi att ha än mindre fog och anledning att klaga på beslut tagna över medborgarnas huvuden. Sanningen att säga kommer vi kanske aldrig att hinna märka vad som händer.
En notis i tidningen bara, sedan står vi inför fullbordat faktum. I Sunne handlar det närmast om sexvåningshus vid sundet. Akka stadiums tillkomst är historia och onödigt att ens dra upp i dagsläget, jag bara skrapar en aning ur minnet bland händelser som väcker frågor för att belysa problemet. Kanske kan man fundera över en förklaring om hur planeringen och byggandet av cykelvägen från Borgeby in till Fryxellska skolan gick till, långt innan beslut om Borgebys skolas nedläggning togs.
Som i mycket annat som sker inom kommunen, finns det bara en ekonomisk lösning, som ofta går stick i stäv med önskvärd demokratisk tågordning. Demokrati kostar, är vi villiga att betala?
/Anders
Kommentarer