Kom hem på en fika!
När jag flyttade till Stockholm 2002 förvånades jag över att ingen bjöd hem mig på kaffe. Mina nya vänner stämde träff på kaféer och barer, men ytterst sällan hemma. Jag tror aldrig att jag har stämt träff med en vän på ett kafé i Sunne. Vi sågs och ses hemma hos varandra. Var jag ute på promenad i Sunne och gick förbi någon väns hus så knackade jag bara på och fick en kaffetår och en pratstund. Är det fortfarande så? Jag hoppas det.
Jag har funderat en del på vad stockholmarnas hemmakaffeskräck beror på. En teori är att många bor trångt och inte har plats. Eller att det är bökigt att ta sig runt kommunalt för att komma hem till varandra. Jag vet inte. Kanske hänger det ihop med skräcken för att mötas? Att det känns för personligt och därmed lite obehagligt att bjuda hem någon man inte känner så väl. Storstadens trygga anonymitet i kontrast till småstadens trygga grannskap?
Jag bor i en bostadsrättsförening på Kungsholmen i Stockholm och det är inte självklart att grannarna hälsar på varandra här. När jag och min sambo flyttade in anordnade vi en inflyttningsfest och satte även upp en lapp i trapphuset och bjöd in alla grannar. Flera grannarna dök faktiskt upp och en av dem var 80-åriga Ann som kom med två påsar choklad och en körsbärslikör. Hon stannade till småtimmarna och när hon tackade för sig sa hon: - Jag har bott i det här huset i 18 år och under den tiden är det ingen granne som har bjudit in till fest. Tack!
Två gånger per år är det gårdsstädning i bostadsrättsföreningen. Då är alltså alla grannar kommenderade till tvångsumgänge. Jag tror att det är många som gärna skulle hoppa över den här gemensamma aktiviteten. Som medlem i Gårdsgruppen har jag sett till att vi delat ut uppgifterna till varje hushåll i förväg. Kommer man inte blir det pinsamt uppenbart vem som smet. Vi har satt den här metoden i system nu och faktum är närvaron har stigit till det dubbla. Efteråt grillar vi och umgås en stund. Flera kommer förmodligen för att de känner sig tvingade, men jag kan lova att vi aldrig har tvingat någon att grilla korv. Och varenda kotte har stannat frivilligt vid grillen – för det är ju ändå ganska trevligt att umgås. Och fika.
/Kajsa Beausang
Jag har funderat en del på vad stockholmarnas hemmakaffeskräck beror på. En teori är att många bor trångt och inte har plats. Eller att det är bökigt att ta sig runt kommunalt för att komma hem till varandra. Jag vet inte. Kanske hänger det ihop med skräcken för att mötas? Att det känns för personligt och därmed lite obehagligt att bjuda hem någon man inte känner så väl. Storstadens trygga anonymitet i kontrast till småstadens trygga grannskap?
 |
| Ska vi fika? |
Jag bor i en bostadsrättsförening på Kungsholmen i Stockholm och det är inte självklart att grannarna hälsar på varandra här. När jag och min sambo flyttade in anordnade vi en inflyttningsfest och satte även upp en lapp i trapphuset och bjöd in alla grannar. Flera grannarna dök faktiskt upp och en av dem var 80-åriga Ann som kom med två påsar choklad och en körsbärslikör. Hon stannade till småtimmarna och när hon tackade för sig sa hon: - Jag har bott i det här huset i 18 år och under den tiden är det ingen granne som har bjudit in till fest. Tack!
Två gånger per år är det gårdsstädning i bostadsrättsföreningen. Då är alltså alla grannar kommenderade till tvångsumgänge. Jag tror att det är många som gärna skulle hoppa över den här gemensamma aktiviteten. Som medlem i Gårdsgruppen har jag sett till att vi delat ut uppgifterna till varje hushåll i förväg. Kommer man inte blir det pinsamt uppenbart vem som smet. Vi har satt den här metoden i system nu och faktum är närvaron har stigit till det dubbla. Efteråt grillar vi och umgås en stund. Flera kommer förmodligen för att de känner sig tvingade, men jag kan lova att vi aldrig har tvingat någon att grilla korv. Och varenda kotte har stannat frivilligt vid grillen – för det är ju ändå ganska trevligt att umgås. Och fika.
/Kajsa Beausang
Kommentarer