...bara för att han inte kunde lite utländska
Mina föräldrar är inte från Sunne, de är från Göteborg. och jag har inget Fryksdalsklingande efternamn. Inte göteborgskt heller. Jag heter Beausang, som lär vara vallon och enligt vad jag har fått höra har man lyckats spåra namnet tillbaka till en tunnbindare i Skåne som inte lämnat några närmare spår efter varifrån han kom exakt. Att växa upp med namnet Beausang skapade viss förvirring bland min omgivning, uttalsmässigt. Jag svarar till det mesta som börjar på B och slutar på S och jag har nog fått mitt namn felaktigt stavat nästan lika många gånger som rätt. (För den som undrar uttalas det helt enkelt Båsang.)
Nåväl. När jag var fem år gammal anmälde mina föräldrar mig till simskolan på Kolsnäs. Efter att jag kommit över det största hindret – att doppa huvudet – så var jag ganska framgångsrik i min jakt på nya simmärken till den simmärkestavla i rosa plysch som min pappa varit snäll nog att bygga till mig eftersom de som gick att köpa enbart kom i färgerna blått eller rött.
Nåväl. När jag var fem år gammal anmälde mina föräldrar mig till simskolan på Kolsnäs. Efter att jag kommit över det största hindret – att doppa huvudet – så var jag ganska framgångsrik i min jakt på nya simmärken till den simmärkestavla i rosa plysch som min pappa varit snäll nog att bygga till mig eftersom de som gick att köpa enbart kom i färgerna blått eller rött.
För varje simmärke jag tog fick jag dessutom välja vilken glass jag ville i kiosken vid Kolsnäsrondellen och det kan ju ha varit en bidragande faktor till varför jag simmade på så flitigt.Vid sju års ålder hade jag tagit mitt första magistermärke. Då vankades inte bara valfri glass, utan även en lagerkrans i plast som skulle delas ut under högtidliga former då kandidatens namn ropades upp i mikrofon, varpå man fick dyka sitt snyggaste från kanten, simma 25 ärofyllda meter och därefter få sin krans placerad på huvudet innan man via stegen tog sig upp ur bassängen. Jag hade sett fram emot detta. Mycket. Stolta föräldrar och syskon kantade bassängen och ballonger och björkris var fästa vid bänkarna. Det blev så småningom dags för min grupp och vi ställde upp oss på led. Det blev min tur. Jag klev upp på kanten och gjorde mig redo på at dyka i så snart mitt namn ropats upp i högtalarna. Stunden var kommen: ”En applåd för: Kajsa Bassäng!”
Försök simma med huvud högt när du är omringad av skrattande barn -och föräldrar. Föräldrar! Jag blev inte ledsen minns jag, men jag blev sur på presentatören som sabbade mina ”25 meters of fame” bara för att han inte kunde lite utländska.
/Kajsa Beausang
Kommentarer