En sjöman älskar havets vågor
Jag har seglat sedan jag var liten. Först i morfars eka och hans likaledes självbyggda segelbåt. Sedan Optimist och E-jolle innan jag började med vindsurfingen. Efter det köpte vi en IF-båt och seglade i Mälaren, Stockholms skärgård, Göta Kanal, Vänern och västkusten.
När jag flyttade till Sunne gick jag och kikade på sjön och i hamnen, men det verkade inte finnas någon seglaraktivitet. Om man frågade folk om segling på Fryken sa de att det inte går för det blåser inte. Sedan flyttade vi till Leran och jag lärde känna grannen Bengt Widén. Han seglade och hade en rolig båt med dubbla kölar. En engelsk modell som skulle kunna stå på botten vid lågvatten. Det visade sig att det fanns några seglare. Och de tävlade i en tävling som kallades Malöa runt. En mycket trevlig och social tillställning som hölls fem gånger per säsong. Ett ståtligt vandringspris fanns det också.
Det visade sig att det blåste på Fryken. Rätt rejält emellanåt dessutom. Men en gång var det lite lugnare.
Vi hade precis startat en deltävling utanför Kolsnäs. Det blåste inte alls skulle man kanske kunna uttrycka det som. Men vi gled sakta framåt och en motorbåt körde fram till Åke Öster som satt och koncentrerade sig på den lilla lilla rörelse i luften som eventuellt skulle kunna kallas vind. Föraren i motorbåten ropade högt och bestämt till Åke”Det blåser inte!”. Varvid Åke replikerade ännu mer bestämt och lite högre ”Det gör det visst det!”. Jaja allt är en tolkningsfråga och man skall vara optimist.
Därefter startade vi en köpte vi optimistjolle och E-jollar och startade en seglingskola. Jag släppte ut en elev i sundet i optimistjollen. Hon drev relativt snabbt in i vassen och blev lite skärrad och skrek ”Jäävla gubbjävel!” till mig. Det är enda gången jag blivit kallad det och det var lite kul.
Sedan började vi med förarbeviskurs ett par säsonger. Och en kustskepparkurs.
Det ledde till att vi var tjugo stycken med anknytning till båtklubben som reste till Kroatien och hyrde segelbåtar. Det blev en fantastisk vecka med segling i 18 sekundmeter emellanåt, klart vatten, bad och god mat.
När jag flyttade till Sunne gick jag och kikade på sjön och i hamnen, men det verkade inte finnas någon seglaraktivitet. Om man frågade folk om segling på Fryken sa de att det inte går för det blåser inte. Sedan flyttade vi till Leran och jag lärde känna grannen Bengt Widén. Han seglade och hade en rolig båt med dubbla kölar. En engelsk modell som skulle kunna stå på botten vid lågvatten. Det visade sig att det fanns några seglare. Och de tävlade i en tävling som kallades Malöa runt. En mycket trevlig och social tillställning som hölls fem gånger per säsong. Ett ståtligt vandringspris fanns det också.
Det visade sig att det blåste på Fryken. Rätt rejält emellanåt dessutom. Men en gång var det lite lugnare.
Vi hade precis startat en deltävling utanför Kolsnäs. Det blåste inte alls skulle man kanske kunna uttrycka det som. Men vi gled sakta framåt och en motorbåt körde fram till Åke Öster som satt och koncentrerade sig på den lilla lilla rörelse i luften som eventuellt skulle kunna kallas vind. Föraren i motorbåten ropade högt och bestämt till Åke”Det blåser inte!”. Varvid Åke replikerade ännu mer bestämt och lite högre ”Det gör det visst det!”. Jaja allt är en tolkningsfråga och man skall vara optimist.
Därefter startade vi en köpte vi optimistjolle och E-jollar och startade en seglingskola. Jag släppte ut en elev i sundet i optimistjollen. Hon drev relativt snabbt in i vassen och blev lite skärrad och skrek ”Jäävla gubbjävel!” till mig. Det är enda gången jag blivit kallad det och det var lite kul.
Sedan började vi med förarbeviskurs ett par säsonger. Och en kustskepparkurs.
Det ledde till att vi var tjugo stycken med anknytning till båtklubben som reste till Kroatien och hyrde segelbåtar. Det blev en fantastisk vecka med segling i 18 sekundmeter emellanåt, klart vatten, bad och god mat.
 |
| Vårt hem i Kroatien |
Kommentarer