Lyxliv med kogänget
Jag har fått äran att ta över bloggandet i två veckor och tänkte börja med en presentation av mig själv. Jag heter Christina Näslund, är 49 år och bor på en gård i Gräsmark. Där bedriver jag köttdjursproduktion i liten skala samt skogsbruk. Tillsammans med mig på gården bor även Jennie, min 13-åriga dotter och förutom kogänget två hästar, två getter och tre katter. Gården är mitt föräldrahem och här har jag tillbringat de senaste 15 åren, innan dess hade jag adress i fram för allt Stockholm och Karlstad.
Jag tycker nog själv att jag lever ett lyxliv, även om gården innebär en del jobb, men att arbeta med just djur är nog det roligaste och mest belönande som finns. Människor pratar ofta om självförverkligande och vikten av att bli sedda på jobbet, min belöning får jag då jag ser koflocken ligga soldäst i hagen och idissla eller då getterna skuttar runt och gör piruetter.
Jag har inte alltid velat bli bonde. Vid 15 års ålder skulle jag bli en skådespelerska! Jag sökte efter 9:an in till en förberedande scenisk utbildning i Skara. Inträdesproven bestod av att framföra tre olika valfria teaterstycken. Mitt första var en tolkning av Anne Frank, efter en minut skrek ledarna i kulissen "bryt!".
Mitt andra framförande var att gestalta kung Agamemnon, en minut senare "bryt!".
Med ett rejält tillplattat självförtroende tog jag mig an mitt tredje och sista verk; att deklamera Gustav Frödings dikt " dumt fôlk, å i åa ä e ö". Det blev helt tyst, ingen skrek bryt och jag förstod att det var min värmländska dialekt som hänförde... förmodligen stod folket bakom kulissen och slog sig för knäna av skratt.
För det är något särskilt med just värmländska, var jag än har varit i Sverige så har jag alltid känt mig väldigt vänligt bemött just tack vare dialekten. Ibland tror jag till och med att den väcker ett behov hos folk av att vilja ta hand om en... vi låter nog lite halvstôlliga?
Värmländskan kan förstås också ha sina avigsidor. Jag glömmer aldrig när familjen en gång besökte Stockholm. Jag var sju år gammal och blev hemskt sugen på godiset "sega råttor". Min mamma, som väl mest tänkte på tandtroll, sa att det fick jag i så fall köpa själv. Jag repade mod och stegade fram till en kiosk och sa att jag ville ha "en pôôs mä seeg rôtter". Ingen förstod vad jag sa, jag fick ingen godispåse..! Detta var en svår dag i mitt unga liv.
Nåväl, efter att ha arbetat som reseförsäljare och sedan som veterinärsassistent är jag nu tillbaka i Gräsmark och kan gå runt här på gården och prata hur jag vill!
/Christina
Jag tycker nog själv att jag lever ett lyxliv, även om gården innebär en del jobb, men att arbeta med just djur är nog det roligaste och mest belönande som finns. Människor pratar ofta om självförverkligande och vikten av att bli sedda på jobbet, min belöning får jag då jag ser koflocken ligga soldäst i hagen och idissla eller då getterna skuttar runt och gör piruetter.
Jag har inte alltid velat bli bonde. Vid 15 års ålder skulle jag bli en skådespelerska! Jag sökte efter 9:an in till en förberedande scenisk utbildning i Skara. Inträdesproven bestod av att framföra tre olika valfria teaterstycken. Mitt första var en tolkning av Anne Frank, efter en minut skrek ledarna i kulissen "bryt!".
Mitt andra framförande var att gestalta kung Agamemnon, en minut senare "bryt!".
Med ett rejält tillplattat självförtroende tog jag mig an mitt tredje och sista verk; att deklamera Gustav Frödings dikt " dumt fôlk, å i åa ä e ö". Det blev helt tyst, ingen skrek bryt och jag förstod att det var min värmländska dialekt som hänförde... förmodligen stod folket bakom kulissen och slog sig för knäna av skratt.
För det är något särskilt med just värmländska, var jag än har varit i Sverige så har jag alltid känt mig väldigt vänligt bemött just tack vare dialekten. Ibland tror jag till och med att den väcker ett behov hos folk av att vilja ta hand om en... vi låter nog lite halvstôlliga?
Värmländskan kan förstås också ha sina avigsidor. Jag glömmer aldrig när familjen en gång besökte Stockholm. Jag var sju år gammal och blev hemskt sugen på godiset "sega råttor". Min mamma, som väl mest tänkte på tandtroll, sa att det fick jag i så fall köpa själv. Jag repade mod och stegade fram till en kiosk och sa att jag ville ha "en pôôs mä seeg rôtter". Ingen förstod vad jag sa, jag fick ingen godispåse..! Detta var en svår dag i mitt unga liv.
/Christina
