Bakom skämskudden

Förra lördagen hade jag väldigt roligt. Vi hade möhippa för en av mina äldsta kompisar. Det blev en heldag med hämtning av cool mc-kille, utspökning av den blivande bruden, raggarbilsåkning, myspicknick och en helkväll på Ride, ni vet mc-festivalen för och med de tuffaste av de tuffa.

Lite skämmigt ska det ju vara på en möhippa, men mest kul. Lite utspökning, sälja lite pinsamma grejer och så vidare. Och skäms blev det, ska gudarna veta, men inte bara för huvudpersonen…

Jäklar anåda vilken rolig dag och kväll det blev! Det åts, dracks, pratades, skrattades och dansades. Jag ramlade in hemma vid halv 2 på natten, lite lagom ”glad i hatten” om man så säger. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att en 41,5-årig småbarnsmor är ute på tjofadderittan så sent nu för tiden ”så man får ju passa på” vet jag att jag tänkte innan jag dök i snarklådan.

Vaknade dagen därpå, trött, seg, men ändå ganska glad. Gårdagen hade ju varit en höjdare! Blippar på telefonen som man gör när man vaknat – och där är det; sms:et. Till maken. Klockan 22:34. Hoppsan Kerstin…

 ”Nu: fuldans. Äntligen!”

Tre små ord som får rå-ångesten att slå till som en rackabajsare av Zlatan i solar plexus. Herregud. Vad. Har. Jag. GJORT???!!!  Det kan omöjligen stämma. Har JAG dansat FULDANS offentligt? Jag minns såklart väl att jag stod längst fram vid scenkanten vid 1-snåret och hårdrocksdiggade järnet, med lillfinger-pekfinger upp i luften (samt även långfinger-pekfinger-tecknet, tummen-upp och tumme-pekfinger-till-en-ring om jag ska vara ärlig). Töntigt förstås, men ändå ganska normalt på konsert (har jag läst). Men fuldans?!

 

Fuldans är för den oinvigde en konstart som jag och min svåger Mackan har utvecklat till fulländning under många nattsessioner. Oerhört, vad ska man säga, annorlunda, men inget man gör OFFENTLIGT. Någonsin. (Kolla här på light-versionen så fattar ni.)

 

Jag kan se för min inre syn hur jag flaxar och svassar fram över dansgolvet och tjoar och tjimmar med överarmarna fladdrande i vinden, fötter som stampar och steppar, och en barm fylld med påslickade, otuffa barntatueringar från Coop som studsar runt överallt och stör alla. Jag körde garanterat ”Sleven i grytan”, ”Hamra spik i väggen”, ”Plocka äpplen” och ”Snurra topsen i örat” … Jösses, jösses … Nej, nej, nej …

 

Men som tur var! Måndag morgon vaknade jag och liksom för Bobby Ewing så var allt blott en dröm! Möhippan är ju först nästa helg! Jäkla tur, annars hade jag varit tvungen att ta tillfället i akt och be alla som var på plats om ursäkt för att jag betedde mig. (Vad skulle grannarna ha sagt?)

Mvh

Inge Nordning

p.s. I love rock´n roll (ni som fattar, ni fattar!)