Att släppa fram tanten eller inte släppa fram tanten?
Att vara 41,5 år är ingen dans på rosor, om någon trodde det. Det är rent ut sagt skitjobbigt. Jag fattar ju rent matematiskt att jag inte är 20 längre. Min mamma sa till mig för ett tag sen att ”ja nu är du ju medelålders”. Det är jag väl för helsicke inte? 41,5 är väl ingen ålder? ”Det kan du va själv”, sa jag – den som sa´t den va´t!
Okej, om andra i min ålder är medelålders, det har jag inga problem med. Jag ser ju hur de ser ut, små (och stora) tanter och farbröder har de blivit med glasögon, gråa tinningar, tunnhåriga och rynkor både här och där. Farmor och mormor börjar folk i min ålder bli också. Overkligt! Men det där har banne mig ingenting med mig att göra. Det är ingen skillnad mot för exempelvis 20 år sen. Jag ser ut som vanligt jag. Och är som vanligt också för den delen. Allt är som vanligt. Med mig.
Okej då. Förutom Arga Rynkan som nu snart är djupare än Marianergraven. Och de Glada runt ögonen som förökar sig i samma takt som mördarsniglar. Hängande ögonlock (på morgnarna bara än så länge och mest det högra, men höjer jag ögonbrynen märks det inte och att se förvånad ut är bara klädsamt). Celluliter på armarna? Visste jag inte ens att det fanns. Förrän nu. Märks dock inte om jag står med händerna i sidorna. Så det gör jag, ofta. Blodådrorna på benen kämpar som galningar för att komma så nära det yttre hudlagret det bara går. Mina gamla snitsiga partykläder sitter som kôrvskinn över flaffande lår och pösig muffinsmage. (Det ordet läste jag igår för första gången. Igenkänningen var total). Ser inte klokt ut om jag inte tokdrar in den.
Fan också! Men grått hår har i alla fall inte min mamma som är över 65. Thank God, för att jag har nånting att se fram emot tänkte jag. Men WTF (= What The Fuck eller Järnspikar! för er som är för gamla att känna till det uttrycket), tror du inte att jag upptäckte för några veckor sen att det börjat ploppa upp små äckliga vita bortbytingar i BEBISHÅRET i luggen av alla ställen! I bebishåret, vilken ironi…
Så, ärligt. Vad ska man göra? Kämpa emot med alla krafter eller bara låta det hända? The Tant in Me håller likt Hulken på att bryta sig ut. Plocka, färga, skära, spruta sig, 5:2, GI, LCHF, springa, cykla, lyfta? Men hur länge ska jag orka hålla på med allt detta, tänker jag? Jag med mitt tålamod?
Nej, det får bli tandställning i stället hos min snälla tandläkare Hilmer. Och kanske ett par mirakelbyxor från Fryksdalsform.
Kommentarer