Sunne saknar en lillebror. Bland andra.
Dagens känslor är saknad och längtan. De kan tyckas lite lika de där, men det är de inte. Gemensamt är att något eller någon fattas oss och finns inte i närheten när man behöver den/det/honom/henne. Saknad är ofta en lite mer stillsam känsla, förknippad med ledsenhet och det som har varit. Längtan är framåtriktad, explosiv och lustfylld.
När det gäller min lillebror känner jag både saknad och längtan. Jag saknar honom något oerhört i vardagen, fast det är 15 år sen han tog ryggsäcken, gitarren och ärvda vinglas efter farmor och drog till kärleken i Australien.
Det är fortfarande som ett stort hål här i Sunne efter honom. För mig i alla fall. Under några år innan han for pratade vi med varandra nästan varje dag. Han var min dunjacka när det blåste kallt, min torrdräkt vid vinterdyk, ljuset i tårtan, senapen på kôrven; ja ni fattar. Syskonrelationen är ofta den längsta man har med någon människa i livet. Har du tänkt på det?
Brorsan frågade i ett sms för ett tag sen ”saknar ni mig
nån gång fortfarande?”. Så ända in i bängen, lille bror, mer än du kan ana.
Men! Herre min je, han finns ju fortfarande! När man
grottat ner sig i saknaden för länge, får man ta sig i kragen och switcha över
till längtan-läget. Bara några knapptryckningar bort så är han ju där, lellpôjken.
Och tänk vilka äventyr vi alla i familjen har fått vara med om tack vare
honom! Jag längtar så efter den dagen när jag får ta med alla mina tre
barn Down Under för att träffa världens bästa morbror och goa kusiner. Vilket
äventyr! Vilken fest! Tjohoo, here we come!
Ja, tänk vilken hemlängtan man har haft många gånger –
från bergstoppar i Himalaya, stränder i Indien, studentrum i Norrland och
kontorslandskap i Stockholm. Hemma har alltid varit Sunne för mig.
Alltid. Och kommer förmodligen alltid att vara, Värmland är inte ett landskap
utan ett sinnestillstånd”, stämmer väldigt bra. ”Du kan ta jänta ur Värmland,
men inte Värmland ur jänta”. (Fast ibland gör sig Sunne lite bättre på distans,
det ska erkännas …) ”
” … till Värmland jag alltid återvänder.” avslutas vår
nationalsång. Jag hoppas att fler än jag ser det geniala i att återvända HEM
efter några varv runt jorden för att med nya ögon se det fina som finns här och
alla världens möjligheter som ligger öppna.
Om jag fick bestämma skulle det vara
obligatoriskt för varenda ungdom att flytta härifrån ett tag. Som en modern
form av värnplikt. Och lika obligatoriskt att flytta tillbaka sen och omsätta
globala erfarenheter till lokal handling. (Sen kan man ju få välja fritt.) Mer
Värmland till Världens alltså och mer Världen till Värmland. En win-win
situation för alla om ni frågar mig!
/Anna-Karin
Kommentarer