fredag 13 juni 2014

Livet finner en väg


















I princip varje dag har jag känslan av att ”det kommer gå åt helvete”. Inget kommer någonsin att ordna sig och jag är på god väg över stupet. Ganska skitjobbigt att vara sån ärligt talat.


Jag oroar mig för mitt företag: ”det går bra just nu, visst det gör det. Och okej, det har gått jättebra i sex år. Men detta kommer aldrig att gå i längden”.

Jag oroar mig för att mina barn ska byta skola: ”hur ska det gå för dessa små stackare med nya kompisar och lärare?”.

Jag oroar mig för att pengarna ska ta slut och att vi en dag ska stå där på bar backe: ”vart ska vi ta vägen?”.

Jag oroar mig för att alla är friska runt omkring mig: ”snart är det väl våran (o)tur”.

Jag oroar mig för att bli äldre: ”nu är det kört, vem vill anställa en fyrtiplussare?”.

Jag oroar mig för om jag är en bra mamma: ”tar mina barn skada för livet för att jag ryter åt dem, inte kokar potatis mer än en gång i veckan och nästan aldrig pysslar med dem?”

Ja, kort sagt så oroar jag mig för fan och hans moster.

Det tar ju en jäkla massa energi allt detta oroande. Det värsta är att nu har jag börjat oroa mig för att jag oroar mig för mycket också. Det kan ju aldrig vara bra. Vad är det för fel med mig? Har jag ett syndrom, en brist, en genetisk mutation? Tänk om det är ärftligt? Känner någon av er igen sig i detta, tar jag gärna emot tips på hur man blir o-oroad!

Ibland tror jag man ska ge blanka fan (svärord igen) i magkänslan och bara kolla på rena fakta. Jag har därför gjort den här checklistan till mig själv:

”Har du haft mat på bordet varje dag sen du blev vuxen?” Ja.

”Är du fortfarande ganska snygg när du ler?” Ja.

”Skrattar barnen ofta?” Ja.

”Äter de hemrullade köttbullar med lingonsylt när du ansträngt dig?” Nej.

”Hur många jobb har du behövt söka de tio senaste åren?” Noll.
 
Då kommer det att ordna sig även idag. Och eventuellt i morgon. Jag har ett mantra som jag tycker är väldigt fint och försöker tänka på när det barkar iväg.
 
”Livet finner en väg.” På värmländska heter det ”Dä årner sä (å ôm dä int årner sä sô kvetter dä)”. Ligger nog mycket i det om man tänker efter.
 
Vad passar bättre till dessa visdomsord om inte lite Kramgoa låtar?

/Anna-Karin

 

 

Inga kommentarer: