Det kunde liksom vara lättsammare och enklare i Värmland

Som jag tidigare skrev så flyttade jag till Värmland 1978. 

Jag bodde i Stockholm, i en lägenhet på Söder, hade ett bra jobb som sfi-lärare på AMU-center Liljeholmen och ett bra liv. Och Stockholm var så vackert. Men jag var singel och insåg plötsligt att om jag stannade ett år till i staden skulle jag bli fast, bli ”stockholmare”. Det ville jag inte, jag ville inte bli en människa i en storstad. 

Jag längtade ut till skogarna och bergen, till det mest avlägsna. Jag satte in en annons i värmlandstidningarna.

Att det blev Värmland berodde på folkmusiken, på den rika spelmanstradition. 

Och jag tänkte att det skulle vara lättare att hitta något hus att bo i där, än om jag sökte mig till det mer sturska Dalarna. Det kunde liksom vara lättsammare och enklare i Värmland.

Jag fick svar från Gunhild Kulander på Kymsberg, känd konstnärinna. 

Jag kunde hyra en lägenhet i ett hus på hennes gård. Jag åkte upp och såg platsen med några vänner och något annat kunde jag sedan inte tänka mig. Det var precis som jag drömt; avsides, tyst, högtidligt vackert, upphöjt.

Det var ändå svårt att flytta. 

Jag fick huvudvärk, spänningar, blev hypokondrisk. Men så gav jag mig iväg. 

Första våren på Kymsberg står för mig i ett glödande minne. 

Det var så vackert. Tidig maj, frostigt, klar himmel, naturens tystnad, orrspel utanför fönstret. Jag smög på de spelande orrarna, så nära att jag kunde se den galna glansen i tuppens öga. 

Foto från naturreservatet vid Tiskaretjärn, inte så långt från Kymsberg

Jag lärde mig alla fåglar som fanns på Kymsberg. Fågelsången var intensiv, som i ett Amazonas. 

Jag följde efter älgarna i skogen. 

Jag smög på rävarna. 

Jag kände doften av nattviolen. 

Och i stora huset, ständigt hammarslagen från Gunhild Kulanders oförtröttliga arbete, när hon skapade det ena sagolika konstverket efter det andra.

/Carl Magnus Hedefalk