Människor med förmåga till empati och kärlek

Då, när jag först såg Sunne en senvinterdag 1978, tyckte jag att det var fult och trist. Allt var mest grått. En bred gata med tung trafik skar rakt genom samhället. 

Statyn av Selma Lagerlöf på det kala torget satt hopkrupen som hade bygdens stora författare ont i magen av saknad efter ett Sunne som det en gång var. Ja, så som det ser ut på Tage Åséns tavlor, med en Storgata som i mjuk kurva går fram mellan vackra trähus. 

Men hur annorlunda är det inte nu!

Nu har vi ett fint bibliotek mitt i centrum, torg har uppstått på nya platser och den där statyn ger numera ett intryck av att Selma Lagerlöf böjer sig fram för att njuta av blomprakten och känna doften  av sensommarens örtrikedom mitt i centrum. Tänk vad det blommade och doftade ännu i början av oktober.

 

Och nu expanderar Sunne också. 

I stället för den ständiga befolkningsminskningen som normalt och nedstämt brukar noteras varje årsslut så kan vi glädja oss åt den befolkningsökning som de nyanlända flyktingarna är upphovet till. Deras sorg vänds i vår glädje. 

Det är många nya ansikten i köpingen, det känns som om det lilla Sunne har blivit stort, och, som Kristoffer Appelquist så klokt skrev i sin blogg, så är ju alla nya invånare främlingar för oss bara fram till dess att vi lärt känna dem.

Främlingsfientlighet är en primitiv reaktion. 

Det kanske ligger någonstans i våra gener sedan urtiden, en blind reaktion, som när hästar flyr i sken skrämda av något för dem okänt. Men vi är ju inte hästar, vi har ett förnuft som kan tygla oss. Och vi har ett medvetande som också är ett medvetande om oss själva och som gör att vi i oss själva känner igen den andra människan. 

Det är därför vi är människor, med förmåga till empati och kärlek.

/Carl Magnus Hedefalk