Ett liv som jag inte hade velat vara utan
I torsdags förra veckan träffade jag Ämterviksamatörernas manusgrupp. Vi har uppdraget att skriva en ny pjäs till nästa sommar. Så många i gruppen är vi nu inte denna gång; Torbjörn Victorin, Anders Borgström och jag. Det brukar bli bra till slut och vi har roligt under arbetets gång. Det är något av det roligaste jag gör under året.
Jag tror nästan, om jag räknat rätt, att det är det sextonde manuset jag ska vara med om att skriva. Det har genom åren varit i olika konstellationer. Vi har betat av de flesta av Selma Lagerlöfs romaner, men även tittat åt annat håll. En gång skrev vi en pjäs om Fröding på Slorudsborg. Men det är lättast att arbeta med Selma Lagerlöf. Hon skriver genialt, så klart och knivskarpt att nästan allt kan omvandlas till pregnanta repliker.
Förra gången var vi djärva och gick ifrån de färdiga romanerna och skrev i stället en pjäs om ett tänkt sammanträffande mellan Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Valborg Ohlander. Men också denna gång gav det sig självt i mycket. Vi letade bland annat i Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan och hittade färdiga formuleringar som lätt kunde läggas ut som repliker i ett dramatiskt skeende på scen.
Med fina skådespelarprestationer blev föreställningen i somras riktigt bra. Den är värd att spelas fler gånger. Själv har jag bara sett den i efterhand på DVD, eftersom jag var upptagen med Västanå Teaters Lomjansguten.
Jag hade knappast någon tanke om att det skulle bli så mycket teater för mig när jag flyttade till Värmland. Men så blev jag tillfrågad om jag ville spela professorn i Västanås uppsättning av Hemsöborna Det ville jag och sedan bara fortsatte det. Tio föreställningar har jag varit med om i Berättarladan.
En särskild upplevelse är också den långa, intensiva repetitionsperioden i ladan, då det är isande kallt och nätterna blir sena medan man hela tiden måste pröva, förkasta, börja om. Ömsom frysande, ömsom het av värme efter dans och våldsamma språngmarscher. Det är ett liv som jag inte hade velat vara utan.
Men Ämerviksamatörerna är något alldeles unikt. En lång tradition av skådespel ända sedan löjtnant Lagerlöfs dagar. Man gör ett fantastiskt arbete under förutsättningar som är långt ifrån vad en professionell skådespelare skulle stå ut med.
Ja, vad ska vi skriva i år då? Vi funderade lite på att använda oss av Matts Nilsson fina bok Alma på Mårbacka, kanske skriva något om den beramade kronprinsmiddagen på Mårbacka. Eller skulle vi ge oss i kast med Jerusalem, Del 1. Nej! Men så fastnade vi för Körkarlen. Vi fick en idé om att göra en pjäs om en pjäs om Körkarlen. Hur kan det kan bli? Ni får se i sommar!
Jag tror nästan, om jag räknat rätt, att det är det sextonde manuset jag ska vara med om att skriva. Det har genom åren varit i olika konstellationer. Vi har betat av de flesta av Selma Lagerlöfs romaner, men även tittat åt annat håll. En gång skrev vi en pjäs om Fröding på Slorudsborg. Men det är lättast att arbeta med Selma Lagerlöf. Hon skriver genialt, så klart och knivskarpt att nästan allt kan omvandlas till pregnanta repliker.
Förra gången var vi djärva och gick ifrån de färdiga romanerna och skrev i stället en pjäs om ett tänkt sammanträffande mellan Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Valborg Ohlander. Men också denna gång gav det sig självt i mycket. Vi letade bland annat i Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan och hittade färdiga formuleringar som lätt kunde läggas ut som repliker i ett dramatiskt skeende på scen.
Med fina skådespelarprestationer blev föreställningen i somras riktigt bra. Den är värd att spelas fler gånger. Själv har jag bara sett den i efterhand på DVD, eftersom jag var upptagen med Västanå Teaters Lomjansguten.
Jag hade knappast någon tanke om att det skulle bli så mycket teater för mig när jag flyttade till Värmland. Men så blev jag tillfrågad om jag ville spela professorn i Västanås uppsättning av Hemsöborna Det ville jag och sedan bara fortsatte det. Tio föreställningar har jag varit med om i Berättarladan.
 |
| Bild från Västanå teaters föreställning Gösta Berlings saga, foto Jan Nordström Carl Magnus Hedefalk i blått, står närmast till höger om Gösta Berling |
Att arbeta på Västanå har sin särskilda fascination, annars hade det inte blivit tio gånger för mig. Jag tänker på en sommars långa rad av föreställningar, då knappast något annat gäller. Redan vid frukost fokusering. Att äntligen på eftermiddagen komma till ladan, sätta sig vid sminkbordet, säga några ord till de andra och samla sig är en lisa för själen. Och i den fyllda ladan publiken som en varm vägg av koncentrerad uppmärksamhet.
En särskild upplevelse är också den långa, intensiva repetitionsperioden i ladan, då det är isande kallt och nätterna blir sena medan man hela tiden måste pröva, förkasta, börja om. Ömsom frysande, ömsom het av värme efter dans och våldsamma språngmarscher. Det är ett liv som jag inte hade velat vara utan.
Men Ämerviksamatörerna är något alldeles unikt. En lång tradition av skådespel ända sedan löjtnant Lagerlöfs dagar. Man gör ett fantastiskt arbete under förutsättningar som är långt ifrån vad en professionell skådespelare skulle stå ut med.
Ja, vad ska vi skriva i år då? Vi funderade lite på att använda oss av Matts Nilsson fina bok Alma på Mårbacka, kanske skriva något om den beramade kronprinsmiddagen på Mårbacka. Eller skulle vi ge oss i kast med Jerusalem, Del 1. Nej! Men så fastnade vi för Körkarlen. Vi fick en idé om att göra en pjäs om en pjäs om Körkarlen. Hur kan det kan bli? Ni får se i sommar!
/Carl Magnus Hedefalk
Kommentarer