Så glömmer jag allt och musiken blir ren känsla

Numera när jag är pensionär tar jag varje morgon efter frukosten fram fiolen och spelar. 

Det är som en meditation där kropp, tanke och känsla förenar sig. Jag känner vänsterhandens fingrar, hur de rör sig över greppbrädan, lyssnar efter tonen, att den är ren och klar, stråkarmen rör sig, jag känner foten markera takten, den rör sig som av sig själv, jag anpassar spelet efter fotens slag, att det är i rytm. Så glömmer jag allt och musiken blir ren känsla.

Fiolen är min viktigaste ägodel. Den kan inte ersättas. 

Jag har levt med den i snart femtio år. Jag köpte den en gång i Uppsala. En kapellmästare i stadens orkester sa att den var ett fynd. Den kostade mig en dryg del av terminens studielån. Jag fick leva knapert resten av året. Den är byggd 1914 av Werkstadt Hammig i Berlin. Jag undrar hur den överlevde världskrigen och hur den hamnade i Sverige.

Den kräver en viss försiktighet. Ibland kan den vara ur humör. 

Den tycker inte om havsluften i Skåne. Men i huset i Bäcklund har den fin klang. Vi har genom åren vant oss vid varandra. Mest spelar jag låtar från Värmland och västra Dalarna. Den musiken tycker jag om, särskilt om den är krokig och kärv, med klang av fur och gran. 

Men jag hade gärna spelat något från Småland också, om jag hade träffat någon smålänning som kunde den musiken, som har en så vacker, yppigt vemodig barockklang.

Hade jag blivit kvar i min barndoms Stenbrohult i Småland hade jag nog spelat småländskt. Linné kommer från Stenbrohult och jag tycker musiken därifrån är förknippad med honom, med 1700-tal, ljusa rum med breda golvbrädor och stolar längs väggarna, med kärleken till blommor och fåglar, med att veta arternas namn och se världen. 

Linné tyckte om att dansa, han var en överdängare i polska och ordnade ofta dans hemma hos sig. Han hade släktingar som var musiker. En svåger var präst i Virestad, den mytiska platsen nära Liatorp, där jag bodde. Min lärare i folkskolan berättade sägner därifrån, om troll, bortbytingar och bergtagna och om präster som såg långt in i himmelriket. Från Virestad kommer många fina låtar.

Jag måste tillstå att jag nu inte är en mästare på fiol, mer trappspelman än riksspelman. Jag tycker om att sitta på trappan och spela varma vår- och sommardagar. En liten stund. Det blir fin klang. Jag kan inte tänka mig att vara utan musik. Fortfarande förbättrar jag mig. I dag spelade jag ganska väl en polska jag länge har arbetat med. Möjlighet till utveckling finns ständigt, så länge kroppen är med. Kroppen är värdegrunden.
/Carl Magnus Hedefalk