Runners High på Brårudsmossen
Jag känner respekt för folk som tror men själv trivs jag bäst som tvivlare. Ändå har jag varit med om några närmast utomkroppsliga händelser som motionär. Runners High. Första gången var för många år sedan:
Söndag förmiddag, det är högmässotid och jag är mitt uppe i en överjordisk upplevelse. Det händer inte ofta. Jag tror inte på trams.
Löprundan har gått via asfalt från den hyrda villan på Lodjursvägen, följt de tassande gräsvägarna runt gärdena som ska bli industriområde, genat i kurvorna innan idylliska Ingmår, vänt tillbaka och lufsat ut på den tungfotade Brårudsmossen.
Ingenting har antytt att det ska bli en överjordisk dag. Fötterna var oinspirerade redan från början, smalbenen tyckte inte om asfalten på väg mot Ingmårs station, knävecken böjde sig bara motvilligt för alla björk- och tallrötter på torvstigen runt mossen. Nej, detta såg ut att bli en av dessa dagar när löpningen är skönast efteråt. En av de rundor som trivs bättre i träningsdagboken än i verkligheten.
Sista tvåhundra metrarna på mossen vänder det. Sakta slutar jag tänka på trötthet och smärta. Benen börjar pinna på av sig själva utan order från min bokhyllas alla amerikanska löpteoretiker. Lungorna känns fyllda av helium som vill flyga, humöret byts ut strax innan skogskanten.
När jag löper ut på gärdet söder om mossen är förändringen färdig. Jag springer inte. D-e-t springer. Jag är en liten del i den stora helheten. Mina Adidas Los Angeles Trainers nuddar inte ens vid marken längre. Nu springer jag tjugo centimeter ovanför grässvålen bort mot Mårbackakorset.
Svävar. Både kroppen och sinnet svävar. Klockan står stilla men joggaren flyger.
I femton minuter varar upplevelsen men det är det bara klockan som vet. Just nu skulle jag kunna sätta pers på varje sträcka från 2,5 kilometer meter och uppåt utan att anstränga mig alls. Varenda cell i min kropp går upp i en större helhet än den som bär personnummer och är nyfrälst joggare vid kanten av Fryken. Fantasin är lika fri som musklerna och de röda blodkropparna. Kom igen, Götajoggen, kom igen Lidingö, kom igen Stockholm Marathon, kom igen alla oskrivna krönikor i världen. Jag är redo.
D-e-t är redo.
Efteråt inser jag att den här kroppen kanske inte kommer att bli snabbast i världen. Möjligen inte ens tvåa. Däremot tänker jag bli bland de bästa älskarna av denna löpning. Du förstår, jag springer inte för att bli hög och ändå händer det vart tredje år. Runners High, bättre belöning finns inte med skorna på. Tack Brårudsmossen.
/Hälsningar Sven-Ove Svensson
Söndag förmiddag, det är högmässotid och jag är mitt uppe i en överjordisk upplevelse. Det händer inte ofta. Jag tror inte på trams.
Löprundan har gått via asfalt från den hyrda villan på Lodjursvägen, följt de tassande gräsvägarna runt gärdena som ska bli industriområde, genat i kurvorna innan idylliska Ingmår, vänt tillbaka och lufsat ut på den tungfotade Brårudsmossen.
Ingenting har antytt att det ska bli en överjordisk dag. Fötterna var oinspirerade redan från början, smalbenen tyckte inte om asfalten på väg mot Ingmårs station, knävecken böjde sig bara motvilligt för alla björk- och tallrötter på torvstigen runt mossen. Nej, detta såg ut att bli en av dessa dagar när löpningen är skönast efteråt. En av de rundor som trivs bättre i träningsdagboken än i verkligheten.
 |
| Vart tredje år blir jag ”hög” som löpare. En fantastisk känsla. |
När jag löper ut på gärdet söder om mossen är förändringen färdig. Jag springer inte. D-e-t springer. Jag är en liten del i den stora helheten. Mina Adidas Los Angeles Trainers nuddar inte ens vid marken längre. Nu springer jag tjugo centimeter ovanför grässvålen bort mot Mårbackakorset.
 |
| Gps-klockan tjatar: Rör dig! |
I femton minuter varar upplevelsen men det är det bara klockan som vet. Just nu skulle jag kunna sätta pers på varje sträcka från 2,5 kilometer meter och uppåt utan att anstränga mig alls. Varenda cell i min kropp går upp i en större helhet än den som bär personnummer och är nyfrälst joggare vid kanten av Fryken. Fantasin är lika fri som musklerna och de röda blodkropparna. Kom igen, Götajoggen, kom igen Lidingö, kom igen Stockholm Marathon, kom igen alla oskrivna krönikor i världen. Jag är redo.
D-e-t är redo.
Efteråt inser jag att den här kroppen kanske inte kommer att bli snabbast i världen. Möjligen inte ens tvåa. Däremot tänker jag bli bland de bästa älskarna av denna löpning. Du förstår, jag springer inte för att bli hög och ändå händer det vart tredje år. Runners High, bättre belöning finns inte med skorna på. Tack Brårudsmossen.
/Hälsningar Sven-Ove Svensson
Kommentarer