"Han hade ludna öron och ett naturligt bekymrat utseende passande för begravningar och kommunala budgetmöten."

För 35 år sedan började jag mitt jobb i Sagolika Sunne. Det var nog främst tack vare Eva som jag kom tillbaka till Sunne igen. Hon tyckte om den öppna naturen och tyckte bygden kändes välkomnande och trevlig. 

Tillbaka i Fryksdalen

Jag var mer tveksam. Visst föredrog jag det öppna landskapet runt Fryken och kände naturlig samhörighet med fryksdalingar. Men det sägs ju att ingen blir profet i sin egen hembygd. Men det var ju inte tjänsten som profet jag, till sist, bestämde mig för att söka. Det var tjänsten som ekonomichef i Sunne kommun.

Men, kan dä va nåt, kommunalekonom i Sunne? Å dessutom i trånga otidsenliga lokaler på Leran.

Och ärendehögen växer

Ur omvärldens synvinkel är kanske inte kommunalekonomen världens mest glamorösa yrke. Jag citerar Fritiof Nilsson-Piraten:
"Han hade ludna öron och ett naturligt bekymrat utseende passande för begravningar och kommunala budgetmöten."

Grillades av de kommunala legendarerna

Kanske var det just de egenskaperna, som Piraten nämner, som gjorde intryck vid den anställningsintervju som hölls i januari 1985. Jag grillades av de kommunala legendarerna Arne Hult som då var kommunstyrelsens ordförande, kanslichefen Kjell Moström och avgående ekonomichefen Nisse Högberg.
Jag fick jobbet. På sommaren flyttade familjen, som nu bestod av tre personer, till Sunne. På senhösten påbörjade jag det som skulle bli ett ”livslångt” arbetspass i Sunne kommun.

Arbetspasset avslutades i november 2016 i samband med en minnesvärd personalfest.
"Normalt strävar jag inte efter så mycket uppmärksamhet, sa jag. Men nu står jag här framför 700 deltagare i Sparbankshallen och tänker säga några sanningens ord om tiden i Sunne."

Men ingen blev rädd eller tog illa upp för det jag sa, tror jag eftersom det mesta blev självironiskt.
Jag slutade med en liten anekdot;
"Jag vet åtminstone en som nog blir glad idag, när jag slutar. I flera års tid har jag nämligen på min väg hem, på cykel på strandpromenaden, åkt förbi en äldre gentleman med förkärlek för starka drycker, som från sin parkbänk ropat till mig: 
Hej på dig kommunalkamrern, ha int du fått sparken än!"

Vintervy från dungen

Jag kanske köper en spark

Nej, jag hade tur. Fick aldrig uppleva sparken. När jag numer, ibland dyker upp på min gamla arbetsplats möts jag av tilltalet Livstidsanställd. Ett härligt tilltal tycker jag. Om det blir en bra vinter kanske jag köper mig en spark.

Händelser mellan tillträde och utträde tänker jag återkomma till i kommande avsnitt.
/Olle Edgren

Björkdungen vid Tottviká