Trygg och tror på framtiden

 Det är sommar 1975. Jag går nu i utsvängda randiga byxor i den skandinaviska fjällvärlden med en akademisk examen i ryggsäcken och känner mig trygg och tror på en ljus framtid. Samtidigt hemma, avlider min far i en plötslig hjärtattack.

Med randiga byxor i fjällvärlden, Jotunheimen

Samma år började jag jobba och vikarierade nån månad på drätselavdelningen i Sunne kommun och skrev utbetalningskort för hand. Nån dator fanns inte i sikte, men jag tyckte det var häftigt att jobba, att vara del av en arbetsgrupp. Dessutom på kontor, med ett namn (drätsel) som väl ingen förstod vad det innebar. (kommuners ekonomi och dess förvaltning)

Drätselassistent i Kil

Blev ombedd att flytta till Kil och ta jobbet som drätselassistent. Jag sa ja tack, och hamnade mitt i den kommunala expansionen och fick verkligen lära mig de praktiska grunderna i yrket.
Då, under några hektiska år utlokaliserades statlig försvarsverksamhet till Karlstad, det byggdes 200 villor varje år i kranskommunen Kil, befolkningen ökade och de första daghemmen stod inflyttningsklara. Kil, med ett folkpartistiskt kommunalråd, var en förebild i kommunsverige.
Det fanns gott om pengar i kommunsektorn och jag befann mig mitt i flödet och gjorde planer för hur de skulle användas.

Ekonomichef i Filipstad

Men längtade efter nåt annat, men visste inte vad. Kanske saknad efter mer intimitet, efter pappa som hastigt gått bort. Jag skruvade upp ljudet på transistorradion och lyssnade på Eagles, Hotel California.

Last thing I remember
I was running for the door
I had to find the passage back
To the place I was before
”Relax”, said the night man
”We are programmed to receive
You can check out any time you like
But you can never leave!”

Men lämnade gjorde jag och tänkte, det är dags att jobba i en stad, och 1979 började jag i Filipstad som drätselkamrer. Den tjusigaste titel jag haft, och så helt plötsligt, efter ett litet tag, övertog jag posten som ekonomichef i stan.

Filipstad och sjön Daglösen

Det var där i östvärmland omvälvningen kom.
Tog farväl av Fryksdalen, av rekordårens självbilder och extravaganser. Jag gick i exil men ville bli integrerad, försöka bli en riktig Stassere, och började villigt inordna mig i bergslagens hemligheter. 

Den stora kärleken

Integrationen fullbordades. Jag hittade det jag längtat efter, då jag mötte den stora kärleken, Eva, från gruvorten Persberg. Vi började glömma grejer hos varandra, flyttade ihop och började så sakta bilda familj. Vi är idag inne på det 38:e året som äkta makar och har tre utflugna, starka, fina barn. Katarina, Björn och Louise.

Eva på sjön Daglösen, Filipstad

Så nu finns massor av kärlek i mitt liv och som Ulf Lundell kan jag skråla

Jag ber
kom och gör mig kär och galen
kär och galen igen
kär och galen nog för att stå för vad jag gör
Kär och galen
kär och galen igen
Det är allt jag vill va’ dag efter dag
tills jag skrålar besatt i änglarnas kör

/Olle Edgren

Olle Edgren med randiga byxor i fjällvärlden