Den uråldriga Jojken är den äldsta sångstilen i Europa

Det här med jojk vad är det egentligen? det är en vanlig fråga som jag ofta får. Men det är faktiskt inte så enkelt att förklara eftersom jojk inte är en sång eller en sångteknik. Skillnaden mellan sång och jojk är att när man sjunger så sjunger man om något men när man jojkar blir man det man jojkar. Kyrkan har i all tid betraktat jojken som trolldomskonst och förknippas starkt med demonologi eller demonolatri alltså djävulsdyrkan, en slags svart magi. Det har till och med varit dödsstraff på att utöva trolldomskonst där den Dansk-norska kungen Christian den IV införde det år 1609. I Sverige infördes det dödsstraff år 1692 för att bruka den samiska trumman och utföra trolldomskonst. År 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige i fredstid. Detta har medfört att jojken aldrig varit något som utförs offentligt utan mer en hemlighet företeelse. Det är först på senare tid som det är okey att jojka offentligt och i publika sammanhang. Man skall också komma ihåg att skammen och förtrycket från kyrkan pågått i århundraden vilket fortfarande förekommer inom en del samiska kretsar.

Stolt över jojken

För mig som samisk jojkartist är jojken en självklarhet och något som jag är oerhört stolt över. Jag har alltid en jojkslinga med mig inombords som jag jojkar tyst för mig själv. Att jojka är för mig ett sätt att kommunicera över de tre samiska sfärerna; de himmelska, jordiska och underjordiska. Detta kanske låter flummigt och märkligt men i den äldre samiska kulturen så hade man alltid kontakt med förfäderna. Så är det än idag speciellt inom den samiska jojkkulturen och för oss samer som brukar jojken dagligen. Här är jojken ett väldigt bra verktyg och redskap att få kontakt och kommunicera med våra döda. 

Tyst kunskap som förs vidare

En annan fråga som jag också ofta råkar ut för är om det är bara samer som kan jojka och får jojka. På den frågan måste jag svara Ja. Dels för att jojken är det enda kulturarvet som staten och kyrkan inte kunnat ta ifrån oss. Men dels också för att jojken går i tradition och ärvs och förs vidare i familjen. Detta görs både muntligt men det är också en tyst kunskap som förs vidare även om jojktraditionen varit bruten. För mig var det så att jag lärde mig jojka genom att jag ville lära mig min familjs jojktradition. Men det var en lång väg att hitta rätt och när jag äntligen lyssnade på en äldre inspelning från sekelskiftet där Lars Stinnerbom jojkade så hörde jag mig själv. Detta var jättemärkligt men jag hade ärvt vår familjs jojktradition utan att muntligt lärt mig den från början. 

Men man ska komma ihåg att vi samer faktiskt ibland håller i jojkworkshop och lär ut en del jojkar. Men det vi egentligen då lär ut är att låta jojk och inte jojka. Och det tycker jag är okey.

Jojkar med 6-åriga dottern Ida

Jag jojkar ofta med min 6 åriga dotter Ida som såklart kan alla i mina jojkar utantill. Men när vi jojkar brukar vi prata om magkänslan och om vad vi egentligen känner och vill berätta med jojken. Den känslan är alltid olika eftersom tanken alltid är olika och att en jojk aldrig är likadan. Alltså jojken är personlig och individuell och på så sätt blir också den samiska jojken mer levande och fri. Såsom den samiska poeten Paulus Utsi förklarar så fint i sin dikt. Jojken är tankarnas tillflykt dit man för sina tankar. Har tankarna som sin vän i naturens skönhet.

Här jojkar jag en gammal jojkstil, Polsjojken 

Foto: Börje Dahrén

Här är en mer modern jojk

Här kan ni läsa mer om mig på min hemsida. https://www.olastinnerbom.se

/Ola Stinnerbom

Västra Ämtervik, Sunne