Mitt namn är Helene Tursten. Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Efter gymnasiet utbildade jag mig till sjuksköterska och arbetade på kirurgisk vårdavdelning i 3 år. Därefter vaknade studielusten igen och jag sökte in till Göteborgs Tandläkarhögskola. Där träffade jag Hilmer, som också hade sadlat om för att börja läsa till tandläkare. Han hade ett förflutet som polis ... Dessutom var han bokstavligen född i Sunne, närmare bestämt på sjukstugan. (Tro´t eller ej, men där bedrevs förlossningsvård några år under 1950-talet!) Vi började våra tandläkarkarriärer 1983 och samtidigt blev vi föräldrar. Det blev några tuffa år när vi kuskade runt i Sverige på olika vikariat, både inom privat- och folktandvården.
1988 hamnade vi i Sunne. Jag arbetade på Folktandvården i Sunne och Hilmer i Munkfors. Efter ett tag fick han en tjänst i Sunne och slapp att pendla. Och vi är alltså fortfarande kvar.
Efter nio år som tandläkare drabbades jag av en reumatisk sjukdom. De första åren var tuffa men så småning om började jag bli bättre. Tyvärr tvingades jag inse att
min tandläkarkarriär var över. Men vad gör man som 40-årig förtidspensionerad kvinna i glesbygd? Arbetsgivarna stod inte i kö precis ...
Jag började skriva, för det var något som jag visste att jag var ganska bra på. 1998 kom min debutroman "Den krossade tanghästen".
Till dags dato har jag skrivit 9 böcker, varav 8 i serien om kriminalinspektör Irene Huss på våldet i Göteborg. 6 av böckerna har filmats och visas just nu på Canal+. De kommer på Kanal 5 i höst. TV-serien har sålts till 11 länder. När den första boken gavs ut för 11 år sedan kunde jag aldrig drömma om att den skulle följas av flera. Och än mindre att de skulle filmas!
Om
Sunnes litterära giganter Selma Lagerlöf och Göran Tunström har del i mitt skrivande? Självklart! De är mina främsta förebilder och ibland tycker jag att jag kan känna deras närvaro när jag sitter och skriver. Det är kanske förmätet, men det inger mig en trygg känsla av sällskap i min ensamma författartillvaro. Jag beklagar inte min ensamhet, för den är ett absolut måste när jag arbetar. Men om man mest umgås med sina egna fantasipersoner i olika fantasimiljöer, så kan man väl få
fika med Selma och Göran? Eller?
Mitt namn är Helene Tursten. Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Efter gymnasiet utbildade jag mig till sjuksköterska och arbetade på kirurgisk vårdavdelning i 3 år. Därefter vaknade studielusten igen och jag sökte in till Göteborgs Tandläkarhögskola. Där träffade jag Hilmer, som också hade sadlat om för att börja läsa till tandläkare. Han hade ett förflutet som polis ... Dessutom var han bokstavligen född i Sunne, närmare bestämt på sjukstugan. (Tro´t eller ej, men där bedrevs förlossningsvård några år under 1950-talet!) Vi började våra tandläkarkarriärer 1983 och samtidigt blev vi föräldrar. Det blev några tuffa år när vi kuskade runt i Sverige på olika vikariat, både inom privat- och folktandvården.
1988 hamnade vi i Sunne. Jag arbetade på Folktandvården i Sunne och Hilmer i Munkfors. Efter ett tag fick han en tjänst i Sunne och slapp att pendla. Och vi är alltså fortfarande kvar.
Efter nio år som tandläkare drabbades jag av en reumatisk sjukdom. De första åren var tuffa men så småning om började jag bli bättre. Tyvärr tvingades jag inse att min tandläkarkarriär var över. Men vad gör man som 40-årig förtidspensionerad kvinna i glesbygd? Arbetsgivarna stod inte i kö precis ...
Jag började skriva, för det var något som jag visste att jag var ganska bra på. 1998 kom min debutroman "Den krossade tanghästen". Till dags dato har jag skrivit 9 böcker, varav 8 i serien om kriminalinspektör Irene Huss på våldet i Göteborg. 6 av böckerna har filmats och visas just nu på Canal+. De kommer på Kanal 5 i höst. TV-serien har sålts till 11 länder. När den första boken gavs ut för 11 år sedan kunde jag aldrig drömma om att den skulle följas av flera. Och än mindre att de skulle filmas!
Om Sunnes litterära giganter Selma Lagerlöf och Göran Tunström har del i mitt skrivande? Självklart! De är mina främsta förebilder och ibland tycker jag att jag kan känna deras närvaro när jag sitter och skriver. Det är kanske förmätet, men det inger mig en trygg känsla av sällskap i min ensamma författartillvaro. Jag beklagar inte min ensamhet, för den är ett absolut måste när jag arbetar. Men om man mest umgås med sina egna fantasipersoner i olika fantasimiljöer, så kan man väl få fika med Selma och Göran? Eller?
Kommentarer