Bekännelser

Det är inne med bekännelselitteratur. Människor delar glatt med sig av alla sina mörkaste hemligheter. Därför börjar jag känna att även jag vågar ta steget ut ur garderoben. Det var inget som jag bara plötsligt insåg utan det har mognat fram under många år. Jag har verkligen försökt att undertrycka mina känslor men nu måste jag bekänna färg. Det börjar bli ohållbart. Framför allt så börjar det märkas utåt. Det är inte bara det här att bekänna sin läggning, det finns så mycket runt omkring som måste ha sin förklaring. Min omgivning har naturligtvis sett tecknen och börjat undra: det finns speciella tidningar för sådana som jag, filmer och till och med TV-program. Dock sänds de inte på barntid. Barn ska inte behöva se sådant här. Nu tar jag ett djupt andetag och dyker i det iskalla vattnet. Jag är TRÄDGÅRDSINTRESSERAD! Det känns som en lättnad att få det sagt. Nu kan jag möta omvärlden med frimodig blick. Blommor, buskar och träd har blivit en del av min identitet. Trots att jag är uppvuxen med trädgård och har haft det själv större delen av mitt vuxna liv, så har jag aldrig känt någon större lockelse av trädgårdsskötsel. Fast det är väl just där det ligger: skötseln. Tiden och intresset har aldrig funnits. Mitt motto har varit att en bra trädgård sköter man med motorgräsklippare, motorsåg och en bra röjsåg. Under senare år har det där andra gjort sig påmint, det där som tillslut inte går att ignorera: lusten i att se blommande häggmispel, forsythia och körsbärsträn, under dem breder det ut sig en matta av pärlhyacinter, scilla och påskliljor. Ååååh, det ryser i hela mig! Självklart njuter jag även av vilda växter. Backen på Sundsberget som är helt täckt med blåsippor är något av det vackraste man kan se. Försommaren med liljekonvaljer, blommande fruktträd och syrener försätter mig i ett saligt rus. Sedan följer sommaren som är en enda orgie i rosor, lavendel, tagetes och en uppsjö av andra växter. Min förebild är inte längre Nelson Mandela utan tjuren Ferdinand som sitter under sin korkek och bara luktar på blommorna. Hur kunde det bli så här? Är det påverkan av Rottneros Park och Mårbackas trädgård under de senaste 20 åren? Knappast, Göteborg är känt för sina vackra parker och botaniska trädgårdar, jag är van vid blomprakt. Nej, mina vänner, det är åldern. När jag var yngre hade jag inte tid att sitta på altanen och njuta av doften från hägg och syren. Tiden fanns inte heller för att planera färgsammansättningen av plantorna i varenda trädgårdskruka. Det som överlevde fick vara kvar, de som dog byttes ut. Skit samma vad det var för sort, bara den var tålig. Förresten så hade jag inte så många krukor. De jag hade glömde jag att vattna. Men det här har alltså ändrat sig. Numera sitter jag gärna ute och låter sinnena smekas av färgprakten hos en blommande guldorange azalea, tillsammans med doften från de hundratals liljekonvaljerna som växer omkring den. På altanen har jag planteringslådor och krukor med växter som jag tycker om. Det ger mig en inre frid och jag känner mig totalt i samklang med mig själv och naturen.