Om drömmar, vägbyggen och att sitta still

Jag har haft två stora drömmar här i livet. Den ena består i att bygga ett torn. Fråga mig inte varför, jag är varken älgjägare eller älg. Men bara känslan av att bygga ett torn ger mitt inre en viss tillfredställelse. Kanske är det konstruktionsmässiga som lockar, eller själva letandet efter byggbitar? Jag har nämligen en bild framför mig hur det hela kommer att se ut: Det är byggt av kvistar och grenar, krokiga och knotiga. Alltså bitar som själva valt sin frihet alltmedan trädet, deras före detta herre, står kvar och surar. Helst ska det hela knytas ihop med något upphittad och av egna händer tovat garn - och runt omkring ska byggnadsverket pyntas med mossa och grenar så att det egentligen inte ser ut som ett torn utan kanske är mera likt en kulle. Mossan och tornets förmodade mjuka form består troligtvis av min egen insikt och känsla av att det hela vid första klätterförsök omedelbart skulle ramla ihop som ett korthus – och jag har som livshållning att alltid försöka landa så mjukt som det går. Så med lite mossa under gumpen skulle tornet inte vara lika farligt om man säger som så.

Detta är nu ett projekt som säkerligen aldrig kommer färdigställas, men i drömmen står det praktfullt på en kulle, mossgrönt i färgen, med utsikt över hela Fryksdalen och omsvept av fågelsång. För i mossan har en massa småfåglar byggt sina bon.

En annan dröm bestod av att en gång bygga en väg. Den har nu blivit av. Jag fick hjälp av två Ämterviks-pôjker: Jonas Bergström (lastbil) och Thomas Gunnarsson (grävmaskin). Det är imponerande att se hur dessa duktiga chaufförer behärskar sina fordon. Inte ett gruskorn hamnade snett och nejden fick ett skönhetslyft man knappt trodde var möjligt. Dessutom stagade vi upp min gamla lada så att den förhoppningsvis står min livstid ut.

Puh. Det har varit en hektisk vecka med Utnämning till Årets Värmlänning (jag känner mig oerhört hedrad) vägbygge och låtskrivande. Därför är det på söndagsförmiddagen så skönt och inspirerande att gå i kyrkan, bara sitta still, lyssna på kyrkokören, lite förstrött mumla med i någon psalm och ta del av vår församlings eminente präst Joachim Blomkvist ord. Efter det är man som en helt ny människa, eller åtminstone inte riktigt som förut.