Östra Ämtervik – där alla känner alla

I Östra Ämtervik hör ungefär hälften av befolkningen till Westlundsläkten, i alla fall kändes det så när jag va liten. Och i klassen var vi tre kusiner och ett kusinbarn i en klass på nio elever. Det kan ju föra med sig en viss trygghet…

I vår lanthandel, Prästbolshandel, fick man gå bakom disken och smaka på en prinskorv eller två, det va inte riktigt lika uppskattat när vi var i Göteborg och jag trodde det var samma regler som gällde där… En sur ICA tant kom dragandes med mej i jackärmen;
– vems unge är det här?

Och mamma fick lite generat förklara, att i Östra Ämtervik fick man göra så.

Mina föräldrar var med i Emterviks Amatörerna. Dom spelade sina pjäser på Sjösala och på Ås Brunn men gjorde även några små turnéer i kommunen. Så man kan ju säga att jag var ett teaterbarn… Jag kommer ihåg Tages alla fina kulisser och när han satt i sufflörluckan under föreställningarna och försökte få Gösta att säga rätt repliker, deras eviga skämtande och Lena och mammas fnissande mest hela tiden. Men mest kommer jag ihåg det året dom satte upp en föreställning om skapelseberättelsen. Mamma och pappa spelade Adam och Eva i helkroppsnylonstrumpa, med tyglöv påsydda vid lämpliga ställen… Jag skämdes nåt så fruktansvärt!

Ändå provade jag själv på lite olika, framtida yrken… på den lilla scenen.

Sångerska…

Musiker…

Och Skådespelerska…

Men redan som liten sa jag att när jag blir stor och får bestämma själv, flyttar jag tillbaks till Göteborg. Och samma helg som jag tog studenten gick flyttlasset dit.

Och det var där som karriären sen tog fart… kanske berodde det på flytten, kanske berodde det på att jag fått bygga upp ett självförtroende i ett litet samhälle där alla känner alla, kanske berodde det på att jag var femton år äldre?

/Sofia