Hon fanns kvar någonstans där alla stigar möts
Ur prolog till boken om Nils och Maria av Arne Persson
Nils vred sig i sin dödångest. Han var svettig och andades tungt. Hans kraftiga skägg låg som ett bårtäcke över hans bröstkorg. En ångest han var medveten om ibland. Han var stundtals i en annan värld. En värld där befrielsen och det himmelska var nära. Tankarna på Maria fanns inte då.
Han var själv, ensam och inlåst i det gamla annexet på ålderdomshemmet Bergskog utanför Sunne. Om han kände ensamhet vet man inte. Han var själv och härskare i rummet över sitt liv. Det nya livet som pågått det senaste året var en vision där detta krupit tillbaka till de tankemässiga resurser som fanns. Stundtals till exakthet i hans minne att komma ihåg, som han var stolt och glad för, till en numer allt oftare förvillad och påtaglig sanning.
Han var ensam och tystnaden var lika total som när Maria dog. Rummet var mörkt, institutionsmörkt. Bara ett rödgult sken från vedkaminen, som husmor ibland var inne och laddade med halvråa och sega björkvedsklampar. Detta gav trots allt en värme som Nils kände igen. En värme från en annan fas av livet. En värme som påminde om Stensjön en tidig majdag år 1889.
Maria, Maria…….skrek Nils återigen för att liksom väcka sitt andra jag.
Så ja Nils, sa föreståndarinnan som kommit hit till annexet. En bastant kvinna och yrkesvan. Detta var inte första gången som hon varit portvakt mellan liv och död. Det fanns alltid en ödmjukhet hos henne i sättet att vara bestämd.
Detta är längesen Nils, upprepade hon sig precis som hon skulle vara medveten och ytterst insatt i Nils liv. Nils visste vad han skrek. Maria fanns inom hans räckhåll. Han såg henne tydligt. Ögonen, glädjen och kärleken. Detta var den Maria han älskade. Den Maria som en gång skulle ha delat hans bördor, glädje och sorger. Hon var död sedan länge, det visste han, men nu ville han återse henne med den vackra blå klänningen med det blåskimrande pärlemorhalsbandet som hon hade med sig som nygift från Mangskog och som hon var rädd om och nästan aldrig vågade visa sig med. Denna Maria var en diamant som han drömt om alla år som rallarpionjär i Norge och de åren däremellan han besökt Stensjön för att bli viss att hon skulle komma tillbaka. Hon fanns kvar någonstans där alla stigar möts i Nils tankar.
Älskade Maria, sa Nils lite mer lågmält och med en andning som inte längre var ansträngd. Maria, jag kommer och vi syns ikväll vid stengärdsgården som löper ner till kvarnen vid Stensjön där vi så många gånger fick några timmar tillsammans. Du minns säkert.
Det blev tyst. Tystnaden var så total att föreståndarinnan slutade föra sin journal och lyfte ansiktet för att få sin bekräftelse. Journalen blev åter verklighet.
Året var 1945 och denna dag i slutet av maj återförenades Nils med Maria.
Arne Persson har i tre tidigare blogginlägg berättat om jakten på Nils Brelin och boken om Nils och Maria.
Nils vred sig i sin dödångest. Han var svettig och andades tungt. Hans kraftiga skägg låg som ett bårtäcke över hans bröstkorg. En ångest han var medveten om ibland. Han var stundtals i en annan värld. En värld där befrielsen och det himmelska var nära. Tankarna på Maria fanns inte då.
Han var själv, ensam och inlåst i det gamla annexet på ålderdomshemmet Bergskog utanför Sunne. Om han kände ensamhet vet man inte. Han var själv och härskare i rummet över sitt liv. Det nya livet som pågått det senaste året var en vision där detta krupit tillbaka till de tankemässiga resurser som fanns. Stundtals till exakthet i hans minne att komma ihåg, som han var stolt och glad för, till en numer allt oftare förvillad och påtaglig sanning.
Han var ensam och tystnaden var lika total som när Maria dog. Rummet var mörkt, institutionsmörkt. Bara ett rödgult sken från vedkaminen, som husmor ibland var inne och laddade med halvråa och sega björkvedsklampar. Detta gav trots allt en värme som Nils kände igen. En värme från en annan fas av livet. En värme som påminde om Stensjön en tidig majdag år 1889.
Maria, Maria…….skrek Nils återigen för att liksom väcka sitt andra jag.
Så ja Nils, sa föreståndarinnan som kommit hit till annexet. En bastant kvinna och yrkesvan. Detta var inte första gången som hon varit portvakt mellan liv och död. Det fanns alltid en ödmjukhet hos henne i sättet att vara bestämd.
Detta är längesen Nils, upprepade hon sig precis som hon skulle vara medveten och ytterst insatt i Nils liv. Nils visste vad han skrek. Maria fanns inom hans räckhåll. Han såg henne tydligt. Ögonen, glädjen och kärleken. Detta var den Maria han älskade. Den Maria som en gång skulle ha delat hans bördor, glädje och sorger. Hon var död sedan länge, det visste han, men nu ville han återse henne med den vackra blå klänningen med det blåskimrande pärlemorhalsbandet som hon hade med sig som nygift från Mangskog och som hon var rädd om och nästan aldrig vågade visa sig med. Denna Maria var en diamant som han drömt om alla år som rallarpionjär i Norge och de åren däremellan han besökt Stensjön för att bli viss att hon skulle komma tillbaka. Hon fanns kvar någonstans där alla stigar möts i Nils tankar.
Älskade Maria, sa Nils lite mer lågmält och med en andning som inte längre var ansträngd. Maria, jag kommer och vi syns ikväll vid stengärdsgården som löper ner till kvarnen vid Stensjön där vi så många gånger fick några timmar tillsammans. Du minns säkert.
Det blev tyst. Tystnaden var så total att föreståndarinnan slutade föra sin journal och lyfte ansiktet för att få sin bekräftelse. Journalen blev åter verklighet.
Året var 1945 och denna dag i slutet av maj återförenades Nils med Maria.
Arne Persson har i tre tidigare blogginlägg berättat om jakten på Nils Brelin och boken om Nils och Maria.
Kommentarer