Rotbom och den Gyllene skogen
I min barndom levde jag ofta i en fantasivärld. Där tomtar, troll och spöken fick härja fritt bland mina tankar och idéer. Inspirerad av Tolkiens sagovärld blev fantasierna ren verklighet. Tomtarna som jag kom att känna ganska väl blev mina vänner där långa samtal skedde och sker ibland även nu. I ladugården bland djuren började oftast allt där tomtarna var givna vänner. Mitt namn i denna värld var Rotbom. Varför vet jag inte direkt men namnet Rotbom användes av mig redan i tvåårsåldern.
När mina barn var små blev barnen offer för mina berättelser och då framförallt Zandra. Ingen sagobok vid godnattstunden, utan fritt berättande historier och fantasier om Rotbom och hans strapatser i den Gyllene skogen.
Rotbom tog med det lilla flickebarnet på hissnande äventyr och möten med intressanta personer och väsen under berättelsens gång. Ibland var vi i min barndoms skogar, bland stubbar, stora stenar och täta högväxta ängsmarker. Dessa miljöer kände jag väl. Vi var också i ladugården där ofta tomten var vår guide. Vi samtalade med djuren och försökte sätta oss in i deras värld.
Jag minns att barnet lyssnade intensivt och höll aldrig på att somna. Att barnet skulle somna var ju målet med det hela så att jag fick smyga mig upp för att se på TV:n eller göra något annat ganska onyttigt. Berättelserna eller sagostunderna höll på nästan varje kväll under en fem-års period.
Jag måste medge att jag själv längtade till dessa stunder. Det enda som grämer mig var att jag inte spelade in berättelserna. Detta har vi pratat om i nutid. Zandra har passerat 30-års åldern och de andra barnen är nästan på väg dit. Tänk att få återuppleva dessa berättelser. (jag minns en del ännu efter 30 år)
Till slut insåg jag att allting har sitt slut med berättandet och måste avrunda på något vis. För mig var det självklart att jag måste skriva ett långt brev till mina vänner i den värld jag berättat om. I denna värld fanns det också instick av känslor och resonemang som jag måste avsluta för att gå vidare.
Därför skrev jag ett långt brev som jag i mitt nästa blogginlägg skall ta några axplock ur. Hela brevet är för långt för att delge er nu, men kanske jag skriver ett nytt brev från Rotbom till någon i den Gyllene skogen. Det är en fantastisk skog och ibland är jag där även nu när jag passerat 60-års åldern.
Arne Persson (Rotbom)
När mina barn var små blev barnen offer för mina berättelser och då framförallt Zandra. Ingen sagobok vid godnattstunden, utan fritt berättande historier och fantasier om Rotbom och hans strapatser i den Gyllene skogen.
Rotbom tog med det lilla flickebarnet på hissnande äventyr och möten med intressanta personer och väsen under berättelsens gång. Ibland var vi i min barndoms skogar, bland stubbar, stora stenar och täta högväxta ängsmarker. Dessa miljöer kände jag väl. Vi var också i ladugården där ofta tomten var vår guide. Vi samtalade med djuren och försökte sätta oss in i deras värld.
Jag minns att barnet lyssnade intensivt och höll aldrig på att somna. Att barnet skulle somna var ju målet med det hela så att jag fick smyga mig upp för att se på TV:n eller göra något annat ganska onyttigt. Berättelserna eller sagostunderna höll på nästan varje kväll under en fem-års period.
Jag måste medge att jag själv längtade till dessa stunder. Det enda som grämer mig var att jag inte spelade in berättelserna. Detta har vi pratat om i nutid. Zandra har passerat 30-års åldern och de andra barnen är nästan på väg dit. Tänk att få återuppleva dessa berättelser. (jag minns en del ännu efter 30 år)
Till slut insåg jag att allting har sitt slut med berättandet och måste avrunda på något vis. För mig var det självklart att jag måste skriva ett långt brev till mina vänner i den värld jag berättat om. I denna värld fanns det också instick av känslor och resonemang som jag måste avsluta för att gå vidare.
Därför skrev jag ett långt brev som jag i mitt nästa blogginlägg skall ta några axplock ur. Hela brevet är för långt för att delge er nu, men kanske jag skriver ett nytt brev från Rotbom till någon i den Gyllene skogen. Det är en fantastisk skog och ibland är jag där även nu när jag passerat 60-års åldern.
Arne Persson (Rotbom)
Kommentarer
Eller varför inte öppna en ny blogg :)!
En stor kram till dig pappa