Funderingar i livet

Det är fredag morgon och min sista bloggdag. Tiden går fort. Jag dricker mitt kaffe och ser ut över sjön Rottnen. Höstens brinnande, skarpa färger håller på att lämna plats för vinterns bleka ankomst.
Min häst går och betar med sin lilla shettiskompis, det är vackert! Långt ute på sjön ser jag min pappa syna sina fiskenät. Om jag har tur blir det stekt sik till middag, har katten tur blir det kokt mört... 

Jag är på väg till skogen. Jag håller just nu på att underröja inför vinterns gallring och det är ett tacksamt jobb för det blir ju så fint genast. Sen är det något särskilt med skogen. Det är inte bara min arbetsplats utan också ett ställe för rekreation och eftertänksamhet.

Och ibland behöver vi stanna upp och tänka över våra liv; vad är viktigt, måste vi hinna med allt? Kanske borde vi inte ha så höga krav på att allt ska vara perfekt utan bromsa upp och leva mera i nuet.. kanske nöja oss med mindre.

I skogen har man tid för sådana funderingar, man varvar ner och får en känsla av vördnad för naturen. Det är lugnt och tyst och stilla och träden växer i sin egen långsamma takt. Kanske stryker ett vilt djur förbi - det är något särskilt...

Sådana stunder gör också att man inser att man kan prioritera annorlunda, man behöver inte vara så himla duktig och hinna med allt.
Så om inte julgardinerna kommer upp i år heller kan det bero på att jag har haft fullt upp med att sitta på en stubbe i skogen och konversera en älgfluga.

Som en äkta Värmlänning tänker jag "dä ordner sej alltid, och gör dä inte dä så kvittar dä..." 

Jag ber att få tacka för mig!
/Christina