Ve och fasa, fodralet var tomt
Jag har alltid älskat musik.
Dagen går på något vis lättare om man samtidigt kan lyssna på musik. Om den är bra, vill säga. För några helger sedan var jag och en vän i Karlstad och lyssnade på bra musik.
Johnny Winther från Texas inledde sin världsturné här! Johnny är en legend inom bluesen och hans musik var bra, dock tyckte jag att scenframträdandet var lite lamt; han satt mest på en pinnstol och spelade rätt upp och ner.
En gång blev han dock så upprymd att han reste sig och stapplade runt stolen ett varv. Jag tänkte på en rockmusikers mytomspunnet hårda leverne och förstod att det fanns en sanning i det.
På måndagen därefter fanns en recension från spelningen i NWT, där man skrev att han uppträdde bra trots sin synskada - karln var så gott som blind...
Då jag var ungefär 10 år fick jag och mina systrar välja varsitt instrument. Vår mamma hade som ung spelat dragspel och ville kanske uppmuntra någon slags konstnärlig ådra.
Istället för att välja något coolt, som till exempel en gitarr, skulle jag absolut ha en cittra!! Varför vet jag inte, men jag satt sen i finrummet och sjöng och spelade "Pärleporten" så att det ekade i huset... Jag var lycklig!
Min framtida karriär som musikfenomen skulle dock strax därefter få ett abrupt slut. Jag skulle uppträda på skolans julavslutning i Gräsmark och framföra en visa på fiol.
Dagen kom och som vanligt var det bråttom på gården. Mina föräldrar skulle bara avsluta kvällsmjölkningen i ladugården och sen bar det av...
Vi var väldigt sena så precis då vi kom fram till Kommunhuset (och giget) var det hög tid för mig att äntra scenen. Jag småsprang fram, min musikmagister skällde på mig, jag slet upp fiolfodralet och - ve och fasa!!! - ingen fiol!!! Fodralet var tomt. Jag hade glömt fiolen hemma! Jag ryckte åt mig en annan fiol och snubblade ut på scenen. Om den fiolen var ostämd eller om det berodde på mig vet jag inte, men jag VET att det lät fasansfullt bedrövligt!! Allting liksom stannade för en minut. Låten var nog egentligen på två minuter men eftersom jag hade lite självbevarelsedrift drog jag upp tempot - jag ville bara därifrån.
Dagen till ära hade jag nya kläder och en ny frisyr. Detta visade sig bli min räddning.
Jag slängde fram luggen och stirrade ner i golvet och ingen kände igen mig! Min huvudlärare som satt bredvid min mamma hade frågat "vem är det där?". Ingen aning, blev svaret och samtidigt som min egen mor förnekade min existens förstod jag också att musikbranschen inte var för mig.
Kanske lika bra det, kanske skulle jag då idag ha suttit på en pinnstol och varit blind.
/Christina
Dagen går på något vis lättare om man samtidigt kan lyssna på musik. Om den är bra, vill säga. För några helger sedan var jag och en vän i Karlstad och lyssnade på bra musik.
Johnny Winther från Texas inledde sin världsturné här! Johnny är en legend inom bluesen och hans musik var bra, dock tyckte jag att scenframträdandet var lite lamt; han satt mest på en pinnstol och spelade rätt upp och ner.
En gång blev han dock så upprymd att han reste sig och stapplade runt stolen ett varv. Jag tänkte på en rockmusikers mytomspunnet hårda leverne och förstod att det fanns en sanning i det.
På måndagen därefter fanns en recension från spelningen i NWT, där man skrev att han uppträdde bra trots sin synskada - karln var så gott som blind...
Då jag var ungefär 10 år fick jag och mina systrar välja varsitt instrument. Vår mamma hade som ung spelat dragspel och ville kanske uppmuntra någon slags konstnärlig ådra.Istället för att välja något coolt, som till exempel en gitarr, skulle jag absolut ha en cittra!! Varför vet jag inte, men jag satt sen i finrummet och sjöng och spelade "Pärleporten" så att det ekade i huset... Jag var lycklig!
Min framtida karriär som musikfenomen skulle dock strax därefter få ett abrupt slut. Jag skulle uppträda på skolans julavslutning i Gräsmark och framföra en visa på fiol.
Dagen kom och som vanligt var det bråttom på gården. Mina föräldrar skulle bara avsluta kvällsmjölkningen i ladugården och sen bar det av...
Vi var väldigt sena så precis då vi kom fram till Kommunhuset (och giget) var det hög tid för mig att äntra scenen. Jag småsprang fram, min musikmagister skällde på mig, jag slet upp fiolfodralet och - ve och fasa!!! - ingen fiol!!! Fodralet var tomt. Jag hade glömt fiolen hemma! Jag ryckte åt mig en annan fiol och snubblade ut på scenen. Om den fiolen var ostämd eller om det berodde på mig vet jag inte, men jag VET att det lät fasansfullt bedrövligt!! Allting liksom stannade för en minut. Låten var nog egentligen på två minuter men eftersom jag hade lite självbevarelsedrift drog jag upp tempot - jag ville bara därifrån.
Dagen till ära hade jag nya kläder och en ny frisyr. Detta visade sig bli min räddning.
Jag slängde fram luggen och stirrade ner i golvet och ingen kände igen mig! Min huvudlärare som satt bredvid min mamma hade frågat "vem är det där?". Ingen aning, blev svaret och samtidigt som min egen mor förnekade min existens förstod jag också att musikbranschen inte var för mig.
Kanske lika bra det, kanske skulle jag då idag ha suttit på en pinnstol och varit blind.
/Christina
Kommentarer