Ett fotbollsdrama utan dess like
Fotbollsmatchen
En gång var jag med om ett fotbollsdrama som kan mäta sig med det Sveriges damfotbollslag var med om i OS nyligen.
På högstadiet gick Fryxellskas skollag till DM-final (Distriktsmästerskap) i fotboll mot Forsnässkolan i Munkfors och jag var målvakt.
Matchen spelades i Munkerud och Forsnässkolans elever hade fått ledigt för att heja fram sina kamrater.
Jag var målvakt och fick halva Forsnässkolan bakom mitt mål.
De trodde nämligen att Fryxellska hade ett riktigt såll i mål och såg fram emot många mål för hemmalaget.
Självklart hade jag för avsikt att spika igen målet. Det heter nämligen så när målvakten inte släpper in en enda boll.
Munkfors gjorde mål i första anfallet! Härlig början. Som om det inte var nog stod pöbeln bakom målet och psykade mig hela tiden med okvädningsord.
En annan hobby de påhittiga bakom målet hade var att slänga gem och radergummi på mig.
Jag påpekade detta för domaren (som kom från Munkfors) men han tyckte inte det var något att bry sig om.
Hursomhelst fick vårt lag ordning på spelet och slutresultatet blev 2-2 när endast några minuter återstod av matchen.
Då hände det!
En Munkforsspelare slår en bakåtpassning till egen målvakt men en av våra spelare snappar upp bollen och rundar målvakten och lägger in bollen och vi tror att vi leder med 2-3.
Men icke.
– Linjedomaren vinkar offside, säger domaren.
Vad nu då? Har vi linjedomare helt plötsligt? (Vi spelade utan linjedomare.)
Fast vid denna händelse visade det sig nu plötsligt att vi hade en linjedomare.
Vår lagledare, legendariske höjdhopparen Kjell-Åke ”Sörmarkarn” Nilsson, gick som någon sorts linjeman med en björkruska i handen som han viftade med om bollen gick ut över ena sidlinjen.
Helt plötsligt fick karln för sig att vinka för felaktig offside mot sitt eget lag!
Vi som spelade upplevde att vi hade allt emot oss. Publiken, domaren och till och med vår egen lagledare.
Uppgivet fortsatte vi mot förlängningen.
Den slutade mållöst och straffläggning skulle avgöra matchen.
Spänningen var olidlig.
Det var jämn straffläggning även här.
På något sätt lyckades jag komma i vägen för motståndarnas sista straff och Fryxellska skolan var DM mästare i fotboll.
Jublet visste inga gränser.
I bussen hem fantiserade vi om att rektor Eskil Herrlin säkert hade gett alla elever ledigt och gett order om att vi skulle mottas som hjältar när vi kom hem. (Vi hade ringt hem.)
Men när bussen gled in till Fryxellska skolan fanns inte kotte på skolgården. Jo, där kom det äntligen någon som visste nått om fotboll. Den pålitlige vaktmästaren Erik Westlund rusade fram och stoppade bussen. Erik hade säkert hört den stora nyheten och ville gratulera oss. Men icke. Han ville bara tala om för busschauffören att denne skulle åka till skolbespisningen på Skäggebergsskolan när han hade släppt av oss.
Ingen verkade bry sig det minsta om att vi var DM-mästare.
Lagledaren och den berömde ”linjedomaren” Kjell-Åke Nilsson tyckte i alla fall att vi hade gjort en storstilad insats och bjöd på kaffe och tårta i cafeterian där vi väntade på att det skulle ringa till rast så att vi kunde berätta för lärare och kompisar vad vi hade gjort för skolan.
Först fram att gratulera mig var läraren Jon Rydenstam. Trodde jag, alltså. Men icke. Jon sa ingenting om matchen och verkade inte det minsta intresserad av fotboll utan påminde mig om en uppsats i engelska som skulle in nästa dag!
Ridå!
Vi fick inte ens ledigt den sista lektionen av dagen. Jag till exempel blev tvungen att gå till Ingemar Allards gymnastiklektion där vi hade redskapsgymnastik …
/Reine
En gång var jag med om ett fotbollsdrama som kan mäta sig med det Sveriges damfotbollslag var med om i OS nyligen.
På högstadiet gick Fryxellskas skollag till DM-final (Distriktsmästerskap) i fotboll mot Forsnässkolan i Munkfors och jag var målvakt.
Matchen spelades i Munkerud och Forsnässkolans elever hade fått ledigt för att heja fram sina kamrater.
Jag var målvakt och fick halva Forsnässkolan bakom mitt mål.
De trodde nämligen att Fryxellska hade ett riktigt såll i mål och såg fram emot många mål för hemmalaget.
Självklart hade jag för avsikt att spika igen målet. Det heter nämligen så när målvakten inte släpper in en enda boll.
Munkfors gjorde mål i första anfallet! Härlig början. Som om det inte var nog stod pöbeln bakom målet och psykade mig hela tiden med okvädningsord.
En annan hobby de påhittiga bakom målet hade var att slänga gem och radergummi på mig.
Jag påpekade detta för domaren (som kom från Munkfors) men han tyckte inte det var något att bry sig om.
Hursomhelst fick vårt lag ordning på spelet och slutresultatet blev 2-2 när endast några minuter återstod av matchen.
Då hände det!
En Munkforsspelare slår en bakåtpassning till egen målvakt men en av våra spelare snappar upp bollen och rundar målvakten och lägger in bollen och vi tror att vi leder med 2-3.
Men icke.
– Linjedomaren vinkar offside, säger domaren.
Vad nu då? Har vi linjedomare helt plötsligt? (Vi spelade utan linjedomare.)
Fast vid denna händelse visade det sig nu plötsligt att vi hade en linjedomare.
Vår lagledare, legendariske höjdhopparen Kjell-Åke ”Sörmarkarn” Nilsson, gick som någon sorts linjeman med en björkruska i handen som han viftade med om bollen gick ut över ena sidlinjen.
Helt plötsligt fick karln för sig att vinka för felaktig offside mot sitt eget lag!
Vi som spelade upplevde att vi hade allt emot oss. Publiken, domaren och till och med vår egen lagledare.
Uppgivet fortsatte vi mot förlängningen.
Den slutade mållöst och straffläggning skulle avgöra matchen.
Spänningen var olidlig.
Det var jämn straffläggning även här.
På något sätt lyckades jag komma i vägen för motståndarnas sista straff och Fryxellska skolan var DM mästare i fotboll.
Jublet visste inga gränser.
I bussen hem fantiserade vi om att rektor Eskil Herrlin säkert hade gett alla elever ledigt och gett order om att vi skulle mottas som hjältar när vi kom hem. (Vi hade ringt hem.)
Men när bussen gled in till Fryxellska skolan fanns inte kotte på skolgården. Jo, där kom det äntligen någon som visste nått om fotboll. Den pålitlige vaktmästaren Erik Westlund rusade fram och stoppade bussen. Erik hade säkert hört den stora nyheten och ville gratulera oss. Men icke. Han ville bara tala om för busschauffören att denne skulle åka till skolbespisningen på Skäggebergsskolan när han hade släppt av oss.
Ingen verkade bry sig det minsta om att vi var DM-mästare.
Lagledaren och den berömde ”linjedomaren” Kjell-Åke Nilsson tyckte i alla fall att vi hade gjort en storstilad insats och bjöd på kaffe och tårta i cafeterian där vi väntade på att det skulle ringa till rast så att vi kunde berätta för lärare och kompisar vad vi hade gjort för skolan.
Först fram att gratulera mig var läraren Jon Rydenstam. Trodde jag, alltså. Men icke. Jon sa ingenting om matchen och verkade inte det minsta intresserad av fotboll utan påminde mig om en uppsats i engelska som skulle in nästa dag!
Ridå!
 |
| Reine, fotbollsmålvakt |
Vi fick inte ens ledigt den sista lektionen av dagen. Jag till exempel blev tvungen att gå till Ingemar Allards gymnastiklektion där vi hade redskapsgymnastik …
/Reine
Kommentarer