En lycklig familj

Idag åkte jag hem tidigt från ateljén eftersom jag visste att Jakob och Torsten var hemma. Då vill jag bara hem. Jag kan tycka att det är jättesvårt att koncentrera mig, när jag vet att de är hemma och myser. Så det blev spårvagnen hem tidigt på eftermiddagen.

Genom hela stan monteras det julbelysningar som jag bara väntar på att de ska tända. Vi har ju ingen trädgård, så någon adventsgran blir det inte, men vi har ju Liseberg på utsidan, och de är ju experter på julljus.
Just nu vill jag att det ska bli första advent så att jag kan gå all in på julen. Då ska här jul bakas och jul pyntas! Jag ska ha julklapps tillverkning med Torsten och hans bästa kompis Inez och vi ska äta sjukt mycket risgrynsgröt! Konstigt nog har jag aldrig sett fram emot julen så mycket som i år.

Men det vi längtar allra mest efter just nu är ju bebisen! Det känns som att det är väldigt långt till mars, allra längst för Torsten. Han längtar så efter att få bli storebror, och det är roligast av allt. Han är överlycklig.
När jag och Jakob var på ultraljudet så visade barnmorskan på skärmen:
”-Titta va bebisen sträcker på benen, oj vilka långa fina ben!”
Då säger Jakob med lite tjock röst  ”-Jaaaa, och titta där är näsan….”
På riktigt!!
Han är ju sjuksköterska!!
Hahahahaaa! Jag kan inte minnas när jag hade ett så hysteriskt skrattanfall sist.
Vi ville inte veta könet på bebisen, men nog vet jag att det inte sitter näsor mellan benen på spädbarn! :)

Det var många värmlandbesökare på släktgården i Näs då vi gifte oss!

Jakob är underbar. Han har grundat mig på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara… Vore jag inte redan gift med honom så skulle jag fria med en gång! Jakob är den mest jordnära människa jag känner, och jag beundrar hans sätt att se på livet och människor.
Han har väl fått det från mina svärföräldrar, för de är likadana.  Att komma upp till Norrland första gången var som att komma hem. Jag älskar dom, de är fantastiska.
Min svärfar jobbar i sin skog, de bor på en släktgård precis vid havet som varit i familjen i elva generationer, och han mutar mig med både gård, katt och traktor ”-Bar ni flytt upp så få du huse å kattn.” (Kisen är nämligen en helt ljuvligt lat och tjock katt som jag älskar).
Och jag kan inte säga att jag inte är frestad…. Det skulle vara underbart att vara nära dem…. men det blir väldigt långt till Värmland…

Största kärleken av dem alla! Torsten praktiserar i trä verkstan på Stenebyskolan.

Vi får se var vi hamnar. Jag vet bara att livet är en himla massa vardag, och att är det någonstans jag trivs så är det just i vardagen, med mitt arbete och min familj. 
Nu ska jag gå och sätta mig i soffan bredvid Torsten som ser på ”Junkplaneten” och teckna.
Det bästa av två världar.

Ha det bäst!!!
/Helene