Om konstfack, underbara människor och att skaffa sig tur
Alla som har jobbat för att komma in på en konstnärlig högskola vet vilket stort jobb det är med arbetsproverna. Det är en otrolig press, både tid och arbetsmässigt, men också psykiskt, eftersom man lägger alla sina kort på att komma i på just precis den utbildningen. Även om jag hoppas att jag någon gång kommer att ta ytterligare en master i Inredningsarkitektur (vi får väl se när det blir….:) så är jag glad att jag inte står inför arbetsprovsutmaningen igen inom överskådlig framtid.
Men å andra sidan minns jag lyckan och förhoppningarna, att efter alla delar som antagningen innebär, få ett brev hem, där det står att du har blivit antagen till Konstfack.
För mig betydde det allt just då. Det var värt det.
Men står du inför samma utmaning - Glöm inte att du måste äta och sova ibland också…..
Jag tog min kandidatexamen 2006, och min master 2008. Jag är stolt över min utbildning, och jag tycker verkligen att jag har maxat mina 5 år på Konstfack, och jag är så tacksam för all kunskap, alla underbara människor och allt jävlar anamma som jag fick med mig därifrån.
Jag har verkligen älskat skolan, och jag saknar ofta sammanhanget och mina fina klasskamrater!
Speciellt tacksam är jag för att jag fick ha Amica Sundström som vävlärare. För även om jag har jobbat mycket med textiltryck så det är i väven som jag hade mitt ”hem”. Men att erövra bindningsläran har krävt enormt mycket jobb och tålamod, inte bara för mig. Amica har nog behövt att bita ihop både en och två gånger när hon ska förklara samma grej en gång till, för tredje dagen i rad :) Tack Amica!
Det finns nog ingenstans som jag trivs bättre än tillsammans med trådar och vävstolar, och när jag ”får” det där huset som man ständigt drömmer om, är det första jag ska införskaffa en vävstol!!! Jag blir alldeles prillig i hela kroppen när jag tänker på allt man kan konstruera av bara trådar! Den magin fick jag redan hos My Dammand på Stenebyskolan, och kunde förädla den under min tid på Konstfack.
Mitt magisterarbete handlade om vävda textilier som förändras allteftersom ljuset utomhus förändras. Vi lever ju i ett ganska mörkt land, i kombination med att byggnadstekniken utvecklas och vi har sett mer och mer av transparenta miljöer.
Jag presenterade mitt projekt för Lars Kjelin och Maja Jakobsson på Svensson Markspelle, och där och då började ett helt nytt kapitel för mig. Efter sex år i Stockholm, flyttade jag till Kinna. (Det är inte direkt en metropol, men fint som snus om man är textilintresserad….)
Att få jobba med Lars, Cathrin, Eva, Maja, Pepe och Olle gav mig den bästa möjliga starten, och jag trivdes som fisken i vattnet. Steget mellan skola och arbetsliv var taget, och när jag tittar tillbaka så tror jag att det har varit helt avgörande för mig och min fortsatta väg.
Därifrån har jag tagit mig vidare till många olika företag och designarbeten, och jag har lärt mig mycket den hårda vägen, men jag har också skaffat mig en hel del tur.
För det tror jag att man gör själv. Man måste skaffa sig tur.
Man måste utsätta sig för olika situationer, hur motigt det än kan kännas, för att det helt plötsligt ska uppstå en chans, och då kunna ta den.
Men - Förutsättningarna för att jag skulle våga är verkligen att jag har haft en hejarklack som heter duga alltså. Min familj, Ullis, Veka, min pojkvän och hans familj som jag hade under mina första stapplande steg från Sunne, mina lärare… alla runt omkring mig har verkligen stöttat mig till 100%! Shit vilka fina människor jag har samlat på mig!
Min mamma har inte en enda gång ifrågasatt det jag gör, även om hon inte alltid fattat vad det handlar om har hon vågat stå där bakom mig och stöttat.
”-Skiter det sig får du väl komma hem, värre än så är det inte! Du har aldrig längre hem än du har dit.” Min mamma är bäst! Tänk så långt gränslös kärlek ta ta en:) Tack mamma! Det ska jag alltid minnas när jag ser mina barn på väg mot sina drömmar.
Och jag kommer alltid att ha i åtanke hur mycket man faktiskt kan ge någon annan bara genom att lyssna och peppa, jag vet ju det eftersom jag själv har fått det av andra. /Helene
Men å andra sidan minns jag lyckan och förhoppningarna, att efter alla delar som antagningen innebär, få ett brev hem, där det står att du har blivit antagen till Konstfack.
För mig betydde det allt just då. Det var värt det.
Men står du inför samma utmaning - Glöm inte att du måste äta och sova ibland också…..
Jag tog min kandidatexamen 2006, och min master 2008. Jag är stolt över min utbildning, och jag tycker verkligen att jag har maxat mina 5 år på Konstfack, och jag är så tacksam för all kunskap, alla underbara människor och allt jävlar anamma som jag fick med mig därifrån.
Jag har verkligen älskat skolan, och jag saknar ofta sammanhanget och mina fina klasskamrater!
 |
| Från vävsalen på Konstfack |
Det finns nog ingenstans som jag trivs bättre än tillsammans med trådar och vävstolar, och när jag ”får” det där huset som man ständigt drömmer om, är det första jag ska införskaffa en vävstol!!! Jag blir alldeles prillig i hela kroppen när jag tänker på allt man kan konstruera av bara trådar! Den magin fick jag redan hos My Dammand på Stenebyskolan, och kunde förädla den under min tid på Konstfack.
Mitt magisterarbete handlade om vävda textilier som förändras allteftersom ljuset utomhus förändras. Vi lever ju i ett ganska mörkt land, i kombination med att byggnadstekniken utvecklas och vi har sett mer och mer av transparenta miljöer.
Jag presenterade mitt projekt för Lars Kjelin och Maja Jakobsson på Svensson Markspelle, och där och då började ett helt nytt kapitel för mig. Efter sex år i Stockholm, flyttade jag till Kinna. (Det är inte direkt en metropol, men fint som snus om man är textilintresserad….)
Att få jobba med Lars, Cathrin, Eva, Maja, Pepe och Olle gav mig den bästa möjliga starten, och jag trivdes som fisken i vattnet. Steget mellan skola och arbetsliv var taget, och när jag tittar tillbaka så tror jag att det har varit helt avgörande för mig och min fortsatta väg.
 |
| Under min Svensson Markspelle tid fick jag vara med om hur mycket kul som helst! Bland annat planera Alessandro Oteris showroom under Salone di Mobile i Milano med våra produkter. En del projekt skulle man kunna kalla idiotprojekt, men fasiken va bra det blev! |
För det tror jag att man gör själv. Man måste skaffa sig tur.
Man måste utsätta sig för olika situationer, hur motigt det än kan kännas, för att det helt plötsligt ska uppstå en chans, och då kunna ta den.
Men - Förutsättningarna för att jag skulle våga är verkligen att jag har haft en hejarklack som heter duga alltså. Min familj, Ullis, Veka, min pojkvän och hans familj som jag hade under mina första stapplande steg från Sunne, mina lärare… alla runt omkring mig har verkligen stöttat mig till 100%! Shit vilka fina människor jag har samlat på mig!
Min mamma har inte en enda gång ifrågasatt det jag gör, även om hon inte alltid fattat vad det handlar om har hon vågat stå där bakom mig och stöttat.
”-Skiter det sig får du väl komma hem, värre än så är det inte! Du har aldrig längre hem än du har dit.” Min mamma är bäst! Tänk så långt gränslös kärlek ta ta en:) Tack mamma! Det ska jag alltid minnas när jag ser mina barn på väg mot sina drömmar.
Och jag kommer alltid att ha i åtanke hur mycket man faktiskt kan ge någon annan bara genom att lyssna och peppa, jag vet ju det eftersom jag själv har fått det av andra. /Helene
Kommentarer