Från Prärien till DalsLånged

Jag gick på dagiset Prärien, och jag minns att bästa stunden på dagen var då de flesta av de andra barnen gått hem och jag fick sitta tillsammans med någon av mina fröknar och pyssla.

Ack så mycket arbete det
ligger i det här lilla rosa djuret:)

Och jag har fortfarande kvar några skatter från den tiden. Ett exempel är ett lustigt litet rosa gosedjur i plysch. Jag kan minnas hur pilligt det var, men att jag tråcklade mig igenom det, och känslan av att ha gjort den själv! Speciellt nöjd var jag med det hjärtformade huvudet!

Min absoluta favoritaffär i barndomen var ”Pyssel och presenter”, jag vet inte hur många spånkorgar och hobbyfärger som jag köpt av Ulla-Britt!
Jag och min bästa vän Ulrika Frykestam hade ett litet ”företag” när vi gick på lågstadiet. Vi målade korgar som vi dekorerade med torkade blommor, gjorde kransar och målade små sopborstar och smörknivar a´la 90 tal.
För mig var skapandet det viktigast, medan jag misstänker att det för Ullis var själva företagandet. Högkvarteret var hennes lekstuga på Enevägen som vi även delade med hennes kaniner.
Vi hade en trogen kundkrets i form av släkt och vänner, men Ullis tänkte större och såg inga hinder för att alla inte skulle vilja ha våra produkter! Så, vi hade en hel del äventyr med våra korgar och målade sopborstar, och jag blir alldeles lycklig när jag tänker på det:) Fasiken att det inte var på digitalkamerornas tid!!:)

Men det var under vingarna på Carita Johansson, bildlärare på Fryxellska som mitt "pyssel" gick från att vara en hobby och tidsfördriv till något som jag faktiskt började se på som en möjlig framtid.
Jag vet inte hur många timmar som jag tillsammans med Linda Örnborg och Camilla Johansson tillbringade i mörkrummet i källaren på Fryxellska. Jag minns att Carita gav oss plats, material och möjlighet att få utforska. Det är nog det viktigaste av allt! Att få möjlighet och tid att testa sig fram, och att ha någon som ser dig, ser vad du vill och kan stötta dig i det. Jag tror att utan Carita hade jag förmodligen inte tagit den väg som jag gick, och för det är jag oändligt tacksam!

Första anhalten efter Fryxellska var Bild och Form gymnasiet på Sundsta/Älvkullegymnasiet i Karlstad. Det var fantastiskt att få vara i ett sammanhang med människor som var intresserad av samma saker som jag. Jag hade dessutom turen att Linda också kom in, så vi gick tillsammans första året, och det kändes tryggt!
Därefter hade jag ett sabbatsår och bodde med min pojkvän i Italien. Jag var 17 och fick vara med om massor av fantastiska saker, men hemlängtan var jobbig.
Hemma igen var jag mycket mer fokuserad på att jag ville någonting, att jag ville vidare efter studenten.
Tredje året åkte vi på studiebesök till Stenebyskolan i Dalsland, och jag kände direkt och intuitivt, att här ska jag vara. Det kändes så rätt. Det fanns inga alternativ.
Efter det var det bara fokus på att fixa arbetsprover för att skicka till Steneby. Det var skisser, teckningar och idéer. Jag hade aldrig varit i kontakt med arbetsprover innan, och visste inte riktigt vad som förväntades, och jag höll på att bita av mig naglarna innan jag fick svar att jag kommit in!

Engagerade elever i workshop på  älskade Stenebyskolan!

Stenebyskolan är en fantastisk plats, och jag har faktiskt bara bra saker att säga. Det är fortfarande lite som ett andra hem eftersom jag undervisar där en hel del i den kreativa processen och arbetsprocessen.
Två år blev jag kvar på Stenebyskolan, och även om jag har gått vidare till högre studier efter det, så är det alltid min tid på Steneby som jag ser på som den mest utvecklande tiden. Både i min arbetsprocess men också för mig som människa. /Helene