Om skogen

Det är en tidig novembermorgon, och fortfarande mörkt ute när jag drar på mig jackan och går ut till bilen. Jag skickar iväg ett meddelande till min kompis att jag åker hemifrån nu, och sedan kör jag de två milen från min lägenhet i centrala Sunne till hennes mammas hus i Gräsmark. Planen för dagen är att ge oss ut på skogsutflykt eftersom prognosen utlovar sol, och när jag svänger in vid huset för att plocka upp henne möts jag av denna syn.

Borrsjön, Gräsmark.

Innan jag knackar på dörren för att meddela min ankomst, så måste jag stå still några sekunder och även passa på att ta en bild eller två. Det är så fruktansvärt vackert. Ibland hör man frasen ”så vackert att det gör ont” och även om det är lite av en klyscha så stämmer den klyschan in på just den här morgonen. När jag och min vän sedan ger oss ut med våra kaffetermosar bland granar och frostigt blåbärsris, så känner jag mig lugn och tillfreds. Kanske till-och-med lycklig.

Sverige är ett sekulariserat land, och faktum är att svenskar är det folk som tar störst avstånd från organiserad religion i världen. Men det betyder förstås inte att vi aldrig funderar över livets mening, eller att vi aldrig känner en stark koppling till ”något större” - vad än detta ”något” kan tänkas vara. På senare år har forskningen visat att det är i naturen som svenskar i allmänhet känner sig tillfreds med livet - att det är bland skog, fjäll och sjöar som vi hittar det där som kan betraktas som ”något större”. Jag är inte sen med att skriva under på det.
Läs naturen har blivit svenskarnas kyrka på forskning.se

Mina vandringskängor är ganska klumpiga, med rejält grepp i sulan. Det är inte mina snyggaste skor, men det är nog definitivt mina gladaste skor. Kängorna kombineras med fördel ihop med mina överdragsbrallor och mammas gamla fiskartröja som hon fick av pappa någon gång på 90-talet. Dessa plagg utgör en outfit i min garderob som förmodligen aldrig kommer att ge mig någon utmärkelse för ”årets bäst klädda kvinna”, men som däremot innebär en i princip stensäker garanti för en bra dag. 

Att bo i Sunne är att ha nära till naturen. Fast jag bor centralt kan jag se granskog från mitt fönster, och det krävs inte många minuters resväg med bilen för att komma till platser som passar fint att slå sig ner på med sittunderlag och kaffetermos. Platser likt den jag åkte till den där novemberdagen förra året, i sällskap med en kär vän. 

Back-Kajsas väg, Östra Ämtervik

Ibland tänker jag att stressen på något sätt nästan ingår i att vara människa i västvärlden på 2020-talet. Det är så mycket som ska göras, presteras och hinnas med hela tiden, såväl på jobbet som privat. Kanske är det inte så konstigt att det går trender i mindfullness-appar och yoga-klasser: vi är väl helt enkelt på jakt efter sådant som kan få oss att känna lugn och ro i en annars ständigt uppkopplad och påskyndad värld.
När jag flyttade tillbaka hit var just den aspekten en del i kalkylen: jag ville hellre bo nära skogen och välja att åka till staden då och då istället för tvärtom. Jag hade någon diffus tanke om att den förändringen skulle kunna bidra till ett bättre mående, och på det stora hela tror jag nog att jag fick rätt i det. Bland granskog och blåbärsris känns det fint att vara människa. 

Ett citat av Alice Walker får avsluta det här inlägget:
In nature, nothing is perfect and everything is perfect. Trees can be contorted, bent in weird ways, and they’re still beautiful. 

Hälsningar Emma Eklund