Hellre långsamt än inte alls

Det är underligt vad som går att lägga prestation i. Hittills i mitt (snart) tjugosjuåriga liv har jag lagt prestation i jättekonstiga saker. I nästan allt. Mitt skrivande, min löpträning, mina betyg och min matlagning. 

När glädjen försvinner

Prestation är ju inte nödvändigtvis något negativt – det är väl bra att ha sådant som sporrar en och får en att vilja mer och bättre. Problemet uppstår först när prestationen äter upp något annat. Glädjen. 

Jag började springa i januari 2020. Det var inget jag hade planerat att göra, utan det kom sig bara av att det var jättemycket folk på Friskis och Svettis den dagen och det enda som var ledigt i lokalen var ett löpband. Jag började med att promenera, men bestämde mig sedan för att trycka och trycka på knappen som justerade hastighet till dess att jag sprang. 

På rent pannben tog jag mig igenom fem kilometer trots att jag nog egentligen borde ha mjukstartat, och dagen efter hade jag så ont i benen att jag svor. Ändå ville jag göra det igen. Springa alltså. Så jag sprang. 

Jag laddade hem en app för att logga min löpning, och sedan sprang jag tills jag hade skavsår. Att springa fick mig att känna mig fri. Snabb. Lätt. Fram till dess att jag gick med i någon grupp för löpare på Facebook och insåg att min kilometertid för många räknades som snigelfart. Fan. Däri ligger det fula med prestige: det finns inget som dödar glädje så lätt som att jämföra det man har eller kan, med det som andra har eller kan. Men, trots denna insikt så fortsatte jag att springa, fortsatte jaga det där ruset som uppstår efter en runda. Det är ett magiskt rus. Nästan som kärlek. 

Ett enda mål

Jag gick så småningom ur löpargruppen på Facebook och hittade en annan grupp som passade mig betydligt bättre: springande sniglar heter den. Ett perfekt tillhåll för mig och alla andra som lufsar fram i maklig takt och befinner sig långt ifrån att klara milen under en timma. 

Sedan avinstallerade jag appen där jag tidigare loggat rundorna och började istället ge mig ut med ett enda mål: att ta mig runt. Löpning speglar livet på det sättet att en mil ibland känns som ingenting, och ibland är det en utmaning att orka med ens en kilometer. När jag tog bort appen blev skillnaden den att de där korta, tunga rundorna inte kändes lika jobbiga längre. Det gick från att kännas som ”Fan vad dåligt” till att kännas som ”Jaja, jag tog mig ut. Det är bättre än inget. Det är inte så jäkla noga.”

Släppa prestigen

Vad har det här att göra med Sunne då, kanske man frågar sig om man läser den här bloggen. Och det är väl här jag kommer in på min poäng, om än en lite långsökt sådan. Att bo i en småstad är, åtminstone för mig, att släppa prestige. Det är inte så jäkla noga här, alltid. Folk är som folk är, och så är det med den saken. 

Sedan jag flyttade tillbaka hit har jag blivit bättre på att fråga mig själv vad jag vill och vad jag mår bra av, snarare än att fokusera på vad jag tror att jag borde vilja eller hur bra mina prestationer är i jämförelse med andras. 

Säkerligen finns det de som inte alls delar min upplevelse, men såhär har det i alla fall varit för mig, och kanske även en hel del andra personer i Sverige som under de senaste åren valt att haka på trenden att fly storstaden till förmån för landsbygden.

Turistorter lockar till permanentboende

Man kanske inte hittar hundratals restauranger, caféer eller butiker här. Tågen går inte jätteofta, men det är okej. Kanske är det inte det bredaste shoppingutbudet eller den snabbaste löprundan man blir gladast av i längden, utan bara att kunna vara som man är.
Snigel eller ej.

/Emma Eklund