I Sunne kan jag drömma

Så har två veckor passerat, och det är dags för mitt sista inlägg här på Sunnebloggen. 

Jag var tonåring i en tid då var och varannan människa hade en blogg, inklusive jag själv. Jag slutade skriva min privata blogg runt år 2018 - så det har varit roligt att få återuppleva hur det är att skriva för andra och inte bara för skrivbordslådan. 

Livsomvälvande

För mig har flytten från storstaden tillbaka till landsbygden varit livsomvälvande på många sätt. Under de senaste två åren har jag fått uppleva hur det är att stärka sina band till den bygd man är uppväxt i, men också hur det är att sakna sina andra hem här i världen. 

Jag skulle säga att jag har tre platser som känns som hemma: Sunne, Uppsala och London – varav den sistnämnda jag tyvärr inte kunnat besöka på länge till följd av pandemin. Kanske kan det äntligen bli ändring på det under 2022, vem vet.

Fin plats att växa upp på

Hanna Hellquist skrev en gång i en krönika att det är Värmland hon ser framför sig när hon tänker på hur det skulle vara att ha barn. Hon kan inte se sin eventuella unge springa omkring i en storstad – nej, när hon tänker på barn så tänker hon på hur det hade varit att dra en unge i en barnvagn längs en grusväg i Grums.

Det är precis likadant för mig. Skulle jag själv bli förälder en dag så hade det känts bra att ha skogen i närheten. Dessutom: ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att jag känner såhär därför att Sunne var en fin plats att växa upp på. 

I Sunne finns grunden till det

som är jag.

Hur mycket jag än längtade härifrån som yngre, och hur härligt och spännande det än var att få flytta långt bort, så har det också känts väldigt fint att veta att man alltid kan återvända tillbaka. Här finns grunden till det som är jag. Kanske är det då inte så konstigt att jag själv skulle vilja ge samma grund till en annan människa, någon gång i en hypotetisk framtid.

Göra livet så vackert som möjligt

I mitt arbete som lärare visar jag ibland en dokumentär på temat religion och vetenskap. I den dokumentären säger en av de medverkande att meningen med våra liv är att göra livet så vackert som möjligt. Den devisen försöker jag leva efter så mycket jag kan. 

Kanske behöver meningen med livet inte vara svårare än en lugn och skön löprunda, att dricka vin ihop med vänner, att läsa en riktigt bra bok – att bara stanna upp och njuta av allt som finns omkring en. Just det där med att stanna upp, det känner jag att jag kan göra just här. Livet är stundtals långsammare i en småstad, men jag tror inte att det är något dåligt. Tvärtom. 

Här kan jag drömma

Jag hoppas att Sunne fortsätter att vara en plats som känns avslappnad och välkomnande, och att kulturlivet utvecklas ännu mer framöver. Jag hoppas att berättartraditionen fortsätter genom generationerna. 

Vem vet, den dag jag känner mig redo att låta mina texter lämna skrivbordslådan och istället bli till manus hos något förlag kanske jag får en egen plats på listan över Värmlandsförfattare. Det är ju inte förbjudet att drömma – och drömma, det känner jag att jag kan göra just här. 

/Emma Eklund