Att vara onormal är normalt

”Ja här är vi alla lite annorlunda” Jag tror det var ungefär så han sa, grannen i Bäckalund när vi var nyinflyttade. I varje fall är det så jag kommer ihåg det. Det händer lite nu och då, senast för några veckor sedan när vi var uppe i Stockholm, att man storögt och förvånat får frågan om hur man kan leva som öppet bög, med man och allt, på landet? I Värmland? I Sunne? En del har svårt att förstå det. Själv tycker jag att det skulle vara betydligt svårare att bo i någon större stad. Visst var jag lite orolig först när vi flyttade ut på landet. Men den oron försvann all världens väg när vår granne, med hänsyftning på att vi var två killar som flyttat in i huset intill, sa ”Ja här är vi alla lite annorlunda”, och verkligen menade det. Min E.T. ( Egen Teori) är att på landet, i små samhällen, som byarna ute på landsbygden runt om Sunne, är man fortfarande beroende av varandra, av att ha en granne som tittar till huset och brevlådan och hönsen när man skall bort, som hjälper en med snöplogning och gräsklippning, som kan skjutsa nån gång emellanåt osv. Man är så beroende av varandra att man måste umgås. Man har inte ”råd” att välja och välja bort vissa människor. Och när man så blir tvungen att lära känna varandra – även ganska ytligt ibland - så märker man ganska snart att ”vi alla är lite annorlunda”. Alla människor har sina egenheter. Något ”normalt” existerar inte. Och det gör att jag många gånger upplever toleransen och ödmjukheten större på landsbygden än i storstan. I större samhällen, där har man råd att välja bort människor som därmed alltid är dömda till att förbli främlingar. Det är ju inte ens säkert att man vet vad närmsta granne heter. Och där kan man då faktisk välja att helt låta bli att umgås med bögar och flator och andra s.k. minoriteter. Man kan bygga ett liv och socialt umgänge bara med likasinnade. Tack Gode Gud att Sunne och byarna runt omkring är för små för det.