Värmländsk nyfikenhet

Värmlänningar i allmänhet och Fryksdalingar i synnerhet är det; NYFIKNA. Många gånger är det så att man blir överöst med frågor om allt möjligt redan första gången man möts. Inte så att det alltid är sagt rätt ut. Nej det lirkas och luskas lite som för att ta reda på vad man är för typ egentligen. Men kan man hitta någon gemensam bekant eller, ännu hellre, om man upptäcker en sysslings tremänning som är ingift släkt till hon som hade affären nere på hörnet förr, ja då är lyckan gjord och man har ett samtalsämne för den närmaste halvtimmen och sedan är det som om man nästan vore släkt. Eftersom jag ju då är värmlänning av födsel och ohejdad vana och nu hade bott i Fryksdalen i 9 år så trodde jag i min enfald att det var så folk var – överallt. Men ack så fel man kan ha! 2008 flyttade vi till Västervik och märkte ganska snart att här var det annorlunda. Här kommer man som glad och öppen värmlänning - men möts av en kompakt o-nyfikenhet. Det var nog det första jag reagerade på. Man var inte ett dugg nyfiken - inte på vad jag var för en filur och inte heller på varandra. Nej, var och en sköter sitt och man ska nog inte släppa nån inpå livet. Ja nu överdriver jag lite – men inte så mycket. Visst kan nyfikenheten gå en på nerverna ibland och man får kämpa för att upprätthålla något som kan kallas privat. Men i grund och botten gillar jag det! Man bryr sig om varandra, är intresserad av varandra och av nya människor som kommer och vill hitta anknytningspunkter. Och på så sätt är ju ”främmande” människor inte främmande så värst länge. Länge leve Nyfikenheten!