Ett märkligt möte bak Gurlitta klätt ...

Härom morgonen när jag var ute och promenerade Moritz, vår Petit Basset Griffon Vendee, träffade jag en vätte. Ja, en vätte. Han stod bara där helt plötsligt på andra sidan spången som leder över Klättbäcken. Moritz var den som först upptäckte honom, han började gläfsa och rycka i kopplet. Men vätten bara höjde handen och Moritz blev alldeles lugn och satte sig ner. Själv blev jag lite rädd, det måste jag erkänna. Det är ju inte varje dag man möter en vätte och man vet ju inte riktigt vad man skall säga eller hur man skall bete sig. Han nådde mig nog upp till knäna, kläderna var av något som såg ut som grå vadmal och han hade en mossgrön luva på huvudet. Två pepparkornsögon plirade ut under luvan genom allt det gråa skägget. ”Var hälsad son av Adam” sa han. Jag försökte gengälda den artiga hälsningen men visste inte riktig hur jag skulle titulera honom, så jag sade bara ”Var hälsad”. ”Ja, jag förstår att du måste vara brydd av möta en vätte här på spången, men jag har sett dig passera här många, många gånger nu, och jag har något viktigt att tala med dig om.” Han tecknade åt mig att följa med bort till en kullvält granstam där han satte sig ner. Både jag och Moritz följde efter. Moritz satte sig på marken framför och jag satte mig bredvid vätten på granstammen. Vad han sedan berättade för mig fyllde mig med häpnad och undran. Han berättade om vättarna om deras liv och historia och om hur beroende dom var av allt det vi människor företog oss. Och han berättade om framtiden – men det fick jag lova att inte berätta för någon annan. När vi sedan skulle ta farväl pekade han mot en stor stenbumling som var täckt av mossa. ”Där är en av nedgångarna till vårt rike” sa vätten ”Om du någon gång skulle behöva vår hjälp så knacka tre gånger på stenens västsida precis när solen går ner och viska mitt namn.” ”Ja, men vilket är ditt namn då?” frågade jag. ”Har du inte listat ut det än så får du väl göra det då” svarade han, log illmarigt och gick bort mot stenen och försvann in i den. Med ens var det som om en förstrollning upphörde att verka och Moritz började skälla och gläfsa, ryckte i kopplet och nosade och bökade i marken där vätten hade gått. Vi gick hemåt och jag funderade på vad vätten hade sagt. Ja det är ju sånt som händer när man bor i skogen bak Gurlitta klätt.