Hjälpsamhet vid vägrenen

Det var minst 20 grader kallt. Klockan var strax för halv 6 på morgonen och det var becksvart i februarinatten. Och där stod jag bredvid min bil, en Renault, en bra bit ut på åkern vid kurvorna över gärdena vid By-Arvidstorp strax norr om Prästbol. Jag hade skjutsat Ulf till det tidigaste morgontåget till Stockholm från Kil och missbedömde halkan, kurvorna och min egen fart på vägen hem igen. Jaha vad gör man? Det är ju inte precis rusningstrafik vid den tiden. Och jag kände nästan ingen i trakterna än - vi hade bott i Bäckalund i två och en halv månad och jag hade nyss börjat arbeta som präst i församlingen. Efter ett tags funderade kunde jag konstatera att bilen var hel men att jag inte kunde rubba den ur fläcken. Jag såg att det lyset uppe i boningshuset vid den stora gården ovanför gärdena. Jag knallade dit och knackade på. Jo, dom var vakna. Det var visst något med korna som var tvungna att mjölkas – Gud välsigne morgonpigga kossor! Men, nej det gick inte att dra loss bilen från åkern just nu. Det var för kallt för att få traktorn att starta och så var det för mörkt för att se vad som behövde göras. Då inträffar det som gör att just denna februari morgon för alltid etsat sig fast i mitt minne. Dom frågar mig om jag inte vill låna en av deras bilar och åka hem och sedan komma tillbaka om några timmar när det har blivit ljust och traktorn har värmts upp. Och plötsligt befinner jag mig i deras något slitna pickup på väg hem. Jag jobbar ett par timmar på förmiddagen och beger mig sedan tillbaka ner till ”olycksplatsen”. Och nu när det var ljus och traktorn var varm var det inga problem att dra min lilla Renault av åkern upp på vägen igen. Det blev bara någon lite buckla och ena stänkskärmen hade försvunnit all världens väg – men den startade fint och gick som förr. När jag frågade vad jag blev skyldig sa han bara att ”Vi brukar ta 50 kronor för att dra bilar ur diket här.” vilket gjorde mig lite bättre till mods. Jag var tydligen inte den första som råkat köra av vägen just där. Men det som fått mig att fortfarande tänka tillbaka på detta med förundran är inte det faktum att både jag och bilen klarade oss utan skråmor och större men, utan detta att det finns folk som mitt i natten, nästan, är beredda att låna ut sin egen bil till en ung kille, jag vara bara 25 år då, som man aldrig träffat förut och som till råga på allt alldeles nyss kört sin egen bil rätt ut på en åker! Men man kan ju bara hoppas att man själv handlar med samma hjälpsamhet, generositet och tilltro till en vilt främmade människa i nöd…