Felix Egegren ägnar två veckor åt bemötande

Ja ha, så skall man presentera sig. Det är alltid lika spännande och svårt. Vad vill människor veta om en? Och vad vill man berätta? Lite historia och bakgrund är ju alltid bra att börja med. Trots avsaknaden av en spontan, genuint klingade värmländsk dialekt är jag tvättäkta värmlänning om än från de östra utkanterna av landskapet. Av födsel och ohejdad vana levde jag i den vackra vänerstaden Kristinehamn de första 19 åren av mitt liv. Efter ett års volontärtjänstgöring i en församling i Linköping påbörjade jag sedan de akademiska studierna vid Lunds Universitet och efter fem och ett halvt år av teologi, psykologi och diverse små kurser i semiotik, argumentationsanalys och andra nyttigheter avlade jag prästexamen och prästvigdes i januari 1999. Under mitt missivår (det heter så, det första året man är ute som präst och det motsvarar väl ungefär läkares AT –tjänstgöring) hamnade jag i Sunne församling och vi, jag och min då blivande man, Ulf, hittade ett hus i Bäckalund. Det var det fösta huset vi renoverade. Sen höll jag mig här i trakterna i närmare 9 år. Jag har haft prästtjänst i Sunne, Munkfors-Ransäter, och 4 år som kyrkoherde i Lysvik. Efter att vi vara klara med renoveringen av huset i Bäck flyttade jag och min man till Gunnerudsgården i Östra Ämtervik och började renovera även den. Under två somrar drev vi också ett B&B där. Sen kom uppbrottet. Vi kom på att man skulle nog bo någon annanstans än i Sunne och Värmland i resten av sitt liv så vi tittade ut över Sveriges karta och blicken hamnade på Västervik. Jag fick en tjänst i församlingen där och vi hittade också ett lustigt litet funkishus som vi genast började renovera. Vi stod ut i ganska exakt 9 månader. Sedan blev ”hemlängtan” för stark. Jag sade upp mig, vi sålde huset och köpte en liten gård i Stöpafors, jämt bakom klätten. Jag har nu, det senaste året haft lite olika tjänster, som marknadsförare på Västanå Teater inför Kalevala, inom Sunne kommun i ett projekt mellan Skolan och socialförvaltningens individ- och familjeomsorg, vikarierat som präst nere i Kils pastorat och nu i dagarna har jag börjat som projektledare på Karlstads Stift inför ett stort evenemang som skall gå av stapeln 2012. Vi har också naturligtvis hunnit börja renovera huset – det 4:e i ordningen som fått nytt värmesystem, nytt kök och det nya badrummet är på G. Förutom min prästgärning, som ju är en livsuppgift, och husrenovering, som är ett evighetsarbete, låter jag också gärna min vakna tid gå till musik, trädgård, bakning och matlagning. Jag har sjungit så länge jag mins och körsång är jag helt såld på. Jag har sjungit i diverse körer bl. a. Wermlands Ensemblen och Värmlands Operans kör som gav ”Nabucco” – den med ”Fångarnas kör”. Bakat har jag också alltid gjort, känns det som. Redan som 13 åring började jag helg och sommarjobba på ett bageri och länge stod det och vägde mellan bagare eller präst. Andlig eller lekamlig spis. Jag skulle vilja skippa det där ”eller” och få ihop de två på något sätt i mitt liv någon gång. Men än så länge är jag en hängiven hemmabagare med minst tre surdegar i kylen och en vedeldad gammeldags hederlig bakugn i köket. Under de kommande veckorna skall jag dela med mig lite tankar och erfarenheter utifrån temat ”bemötande” – och det rymmer ju nästan vad som helst!