Ugglan, novell av Sofia Fransson
Novellen Ugglan hör ihop med Sofias inlägg om att skriva. Klicka här för att läsa inlägget
Det var fredag eftermiddag och jag hade precis packat klart. Jag gick ner för trappan med min väska, och då kom farmor inrusande. Hon var blöt över hela kroppen.
– Det regnar ute, utbrast hon. Och inte bara lite heller!
- Jag ser det, sa jag med ett flin.
– Är du redo? frågade farmor.
– Jajamensan, det är jag!
Jag kramade mamma och pappa hejdå, och sedan sprang vi ut i regnet till bilen. Fort in med packningen i bagageutrymmet och sedan in med oss. Väl inne i bilen tog jag av mig min regnjacka. Det var äntligen höstlov och farmor hade frågat mig om jag ville bo i hennes sommarstuga tillsammans med henne under lovet. Och det var klart att jag ville! Resan mot stugan var ganska lång, det tog några timmar. Efter en stund blev vi hungriga så vi stannade vid en restaurang och åt. Jag tog köttbullar och stuvade makaroner (min favoriträtt!) och farmor åt kycklingsallad. Det var väldigt gott! Sen åkte vi vidare. När vi var framme var det redan mörkt. Här regnade det bara lite och månen stod högt på natthimlen. Vi klev in i den lilla stugan, där var det mörkt och kallt. Farmor satte i gång med att tända i kaminen medan jag satte på mig lite varmare kläder. Det var en mycket liten stuga, med bara två rum. En sängkammare, och så kök och vardagsrum i ett. Men jag tyckte om stugan även om den var så liten. Och särskilt för att det inte fanns någon ström. Vem behöver tv? Det var mycket mysigare än hemma. Nu hade farmor fått fyr på elden, hon satte sig i soffan och vilade lite. Jag satte mig på andra sidan bordet och lyssnade på elden. Det lät så vackert bakom min rygg. Men tillslut blev det lite långtråkigt. Jag gick och hämtade en godispåse och en kortlek. Och sen satt vi där och spelade kort och åt godis tills påsen var slut och vi hade spelat alla kortspel vi kunde minst tre gånger. Då hörde jag den. Högt och tydligt hörde jag den, och jag såg att även farmor gjorde det. Det var en uggla.
- Vad speciellt den låter…, sa farmor.
- Den låter liksom ängslig på något vis, sa jag.
Till slut var vi tvungna att gå ut och se om det hade hänt något. Det lät som om den var rädd, eller orolig. Normalt lät det åtminstone inte. Vi tog med oss våra paraplyer och gick ut och tittade oss omkring. Ugglan hördes inte längre. Bara regnet. Men när vi tittade upp mot taket så såg vi en svart skugga som satt där uppe. Det var den största uggla jag någonsin sett. Jag har inte sett så många ugglor men stor var den! Då lyfte den och flög i väg, ner över ängen mot sjön. Vi stod och tittade efter den.
– Vad fantastiskt va? sa farmor. Vad nära den var!
– Ja, sa jag drömmande.
Men då kom ugglan tillbaka. Den svävade tyst bara några meter över våra huvuden. Sen flög den igen och kom tillbaka, och så igen, ja flera gånger. Tillslut sa farmor:
- Jag tror den vill att vi ska följa efter.
Vi började gå ner över ängen. När vi var nere vid sjön så dök ugglan rakt ner i vattnet. Bara rätt ner. Vi väntade. Och väntade. Men ugglan kom inte upp. Vi spanade ut över vattnet. Inget tecken på någon uggla. Vi stod där och väntade i mer än en halvtimme, men ingenting hände.
- Det var det märkligaste jag har varit med om! sa farmor. Nej här kan vi inte stå mer, sa hon. Vi går upp och lägger oss och sen så får vi kika efter den imorgon.
Hon vände sig om och började gå upp mot stugan. Jag kikade en sista gång ut över vattnet, och sedan följde jag efter medan jag rös vid tanken på ugglan.
Nästa dag kunde vi inte heller se någon uggla. Vi gick ut i skogen och plockade trattkantareller och sen gick vi hem och gjorde varma mackor med svamp på. Det var jättegott.
Den natten hände samma sak som igår. Ugglan hördes igen och vi gick ut. Och åter satt den på stugtaket. Men denna gång dök den inte ner i vattnet, istället så dök den med ett brak ner i backen på ängen.
- Det där kan inte ha gått bra! Den måste ha skadat sig, sa farmor.
Nästa dag sökte vi överallt på ängen, men... ingenting. Det hände även nästa natt och nästa.
En morgon vaknade jag av att solen sken in genom gardinerna i fönstret. Det hade regnat mycket nu senaste tiden så det var skönt att få se lite solsken. Jag for upp ur sängen, klädde på mig och gick in i köket. Farmor var redan uppe som vanligt och stod vid spisen och kokade te.
- Godmorgon, sa hon.
- Godmorgon, svarade jag.
- Den där ugglan...
- Jag har tänkt en del på den, avbröt jag. Och jag har kommit fram till att vi inte kan göra något. För... vad? Vad skulle vi göra? Fånga ugglan med nät? Det ända vi kan göra är att vänta och se. Och därför tycker jag att vi försöker glömma den.
Det tyckte farmor var en bra idé. Vi bestämde oss för att gå en långpromenad idag. Det fanns ett gammalt stenröse efter en finngård ett par kilometer upp i skogen. Dit skulle vi. Jag hade besökt det stället många gånger och det var något som fascinerade mig över att man kunde se spår av hur dom hade levt. Efter en stund stannade plötsligt farmor. Hon visade tecken åt mig att vara tyst. Sedan pekade hon försiktigt in i skogen. Där stod en enormt stor älg. Jag har aldrig sett en älg förut, bara på tv. Det var jättecoolt. Det var en fullvuxen tjur som stod ca 20 meter i från oss! Tillslut gick den iväg, men den verkade inte vara särskilt rädd för oss. Efter promenaden var vi trötta och satt i soffan och läste varsin bok resten av kvällen. Det var en sak jag hade fått från farmor. Vi hade förmågan att njuta. Njuta av korta stunder som man kanske bara fick upp leva en gång. Som idag: älgen och en stund med en bra bok tillsammans med farmor vid en sprakande brasa långt upp i skogen. Hur många gånger skulle jag få uppleva en sån här dag?
Ugglan hördes även den natten, den kom nästan varje natt. Och alltid försvann den spårlöst. Dagarna gick och vi hade trevligt i stugan. Men vi började bli allt mer fundersamma över den där ugglan.
Sista natten gick vi och la oss tidigt och hoppades att ugglan inte skulle komma. Men vi vaknade efter bara några timmar av det ängsliga ljudet.
- Måste vi gå ut? Jag var trött på den där dumma ugglan, samma sak hände ju hela tiden så varför var vi tvungna att se det? Vi kunde ju ändå inget göra. Och dessutom tyckte jag också att alltihopa var riktigt kusligt.
- Nej, men jag går i alla fall ut och kikar på den, svarade farmor.
Det dröjde inte länge förrän farmor kom in igen.
- Kom och titta!
Jag suckade och klev ur sängen. Men när jag kom ut fick jag mig en överraskning. Ugglan satt inte på taket som den brukade, utan låg på backen framför stugan. Vi gick fram till den. Den rörde sig inte. Blinkade inte ens. Vi hämtade en lyckta så vi kunde se den ordentligt. Den såg liksom lite frånvarande ut. Till slut kom vi underfund med att det var ingen uggla som låg där, det var en modell av en uggla. Det gick att öppna den och kolla inuti. Den var gjord av ihop klistrade tidningar, och riktiga fjädrar.
- Jag har aldrig varit med om något liknande! utbrast farmor. Vad är det här för något? Och var kommer den i från? Det måste vara någon som skämtar med oss!
Vi stängde modellugglan igen med några små, hårt fastsydda knappar som satt på baksidan. Vi visste inte vad vi skulle göra med den så vi lät den ligga kvar där på marken.
Precis innan jag släckte fotogenlampan när jag skulle somna igen, så såg jag genom fönstret hur ugglan lyfte från marken och flög ut över sjön och bort i horisonten tills jag inte kunde se den mer. Jag drog täcket över huvudet och önskade att allt hade vart en dröm.
Det var fredag eftermiddag och jag hade precis packat klart. Jag gick ner för trappan med min väska, och då kom farmor inrusande. Hon var blöt över hela kroppen.
– Det regnar ute, utbrast hon. Och inte bara lite heller!
- Jag ser det, sa jag med ett flin.
– Är du redo? frågade farmor.
– Jajamensan, det är jag!
Jag kramade mamma och pappa hejdå, och sedan sprang vi ut i regnet till bilen. Fort in med packningen i bagageutrymmet och sedan in med oss. Väl inne i bilen tog jag av mig min regnjacka. Det var äntligen höstlov och farmor hade frågat mig om jag ville bo i hennes sommarstuga tillsammans med henne under lovet. Och det var klart att jag ville! Resan mot stugan var ganska lång, det tog några timmar. Efter en stund blev vi hungriga så vi stannade vid en restaurang och åt. Jag tog köttbullar och stuvade makaroner (min favoriträtt!) och farmor åt kycklingsallad. Det var väldigt gott! Sen åkte vi vidare. När vi var framme var det redan mörkt. Här regnade det bara lite och månen stod högt på natthimlen. Vi klev in i den lilla stugan, där var det mörkt och kallt. Farmor satte i gång med att tända i kaminen medan jag satte på mig lite varmare kläder. Det var en mycket liten stuga, med bara två rum. En sängkammare, och så kök och vardagsrum i ett. Men jag tyckte om stugan även om den var så liten. Och särskilt för att det inte fanns någon ström. Vem behöver tv? Det var mycket mysigare än hemma. Nu hade farmor fått fyr på elden, hon satte sig i soffan och vilade lite. Jag satte mig på andra sidan bordet och lyssnade på elden. Det lät så vackert bakom min rygg. Men tillslut blev det lite långtråkigt. Jag gick och hämtade en godispåse och en kortlek. Och sen satt vi där och spelade kort och åt godis tills påsen var slut och vi hade spelat alla kortspel vi kunde minst tre gånger. Då hörde jag den. Högt och tydligt hörde jag den, och jag såg att även farmor gjorde det. Det var en uggla.
- Vad speciellt den låter…, sa farmor.
- Den låter liksom ängslig på något vis, sa jag.
Till slut var vi tvungna att gå ut och se om det hade hänt något. Det lät som om den var rädd, eller orolig. Normalt lät det åtminstone inte. Vi tog med oss våra paraplyer och gick ut och tittade oss omkring. Ugglan hördes inte längre. Bara regnet. Men när vi tittade upp mot taket så såg vi en svart skugga som satt där uppe. Det var den största uggla jag någonsin sett. Jag har inte sett så många ugglor men stor var den! Då lyfte den och flög i väg, ner över ängen mot sjön. Vi stod och tittade efter den.
– Vad fantastiskt va? sa farmor. Vad nära den var!
– Ja, sa jag drömmande.
Men då kom ugglan tillbaka. Den svävade tyst bara några meter över våra huvuden. Sen flög den igen och kom tillbaka, och så igen, ja flera gånger. Tillslut sa farmor:
- Jag tror den vill att vi ska följa efter.
Vi började gå ner över ängen. När vi var nere vid sjön så dök ugglan rakt ner i vattnet. Bara rätt ner. Vi väntade. Och väntade. Men ugglan kom inte upp. Vi spanade ut över vattnet. Inget tecken på någon uggla. Vi stod där och väntade i mer än en halvtimme, men ingenting hände.
- Det var det märkligaste jag har varit med om! sa farmor. Nej här kan vi inte stå mer, sa hon. Vi går upp och lägger oss och sen så får vi kika efter den imorgon.
Hon vände sig om och började gå upp mot stugan. Jag kikade en sista gång ut över vattnet, och sedan följde jag efter medan jag rös vid tanken på ugglan.
Nästa dag kunde vi inte heller se någon uggla. Vi gick ut i skogen och plockade trattkantareller och sen gick vi hem och gjorde varma mackor med svamp på. Det var jättegott.
Den natten hände samma sak som igår. Ugglan hördes igen och vi gick ut. Och åter satt den på stugtaket. Men denna gång dök den inte ner i vattnet, istället så dök den med ett brak ner i backen på ängen.
- Det där kan inte ha gått bra! Den måste ha skadat sig, sa farmor.
Nästa dag sökte vi överallt på ängen, men... ingenting. Det hände även nästa natt och nästa.
En morgon vaknade jag av att solen sken in genom gardinerna i fönstret. Det hade regnat mycket nu senaste tiden så det var skönt att få se lite solsken. Jag for upp ur sängen, klädde på mig och gick in i köket. Farmor var redan uppe som vanligt och stod vid spisen och kokade te.
- Godmorgon, sa hon.
- Godmorgon, svarade jag.
- Den där ugglan...
- Jag har tänkt en del på den, avbröt jag. Och jag har kommit fram till att vi inte kan göra något. För... vad? Vad skulle vi göra? Fånga ugglan med nät? Det ända vi kan göra är att vänta och se. Och därför tycker jag att vi försöker glömma den.
Det tyckte farmor var en bra idé. Vi bestämde oss för att gå en långpromenad idag. Det fanns ett gammalt stenröse efter en finngård ett par kilometer upp i skogen. Dit skulle vi. Jag hade besökt det stället många gånger och det var något som fascinerade mig över att man kunde se spår av hur dom hade levt. Efter en stund stannade plötsligt farmor. Hon visade tecken åt mig att vara tyst. Sedan pekade hon försiktigt in i skogen. Där stod en enormt stor älg. Jag har aldrig sett en älg förut, bara på tv. Det var jättecoolt. Det var en fullvuxen tjur som stod ca 20 meter i från oss! Tillslut gick den iväg, men den verkade inte vara särskilt rädd för oss. Efter promenaden var vi trötta och satt i soffan och läste varsin bok resten av kvällen. Det var en sak jag hade fått från farmor. Vi hade förmågan att njuta. Njuta av korta stunder som man kanske bara fick upp leva en gång. Som idag: älgen och en stund med en bra bok tillsammans med farmor vid en sprakande brasa långt upp i skogen. Hur många gånger skulle jag få uppleva en sån här dag?
Ugglan hördes även den natten, den kom nästan varje natt. Och alltid försvann den spårlöst. Dagarna gick och vi hade trevligt i stugan. Men vi började bli allt mer fundersamma över den där ugglan.
Sista natten gick vi och la oss tidigt och hoppades att ugglan inte skulle komma. Men vi vaknade efter bara några timmar av det ängsliga ljudet.
- Måste vi gå ut? Jag var trött på den där dumma ugglan, samma sak hände ju hela tiden så varför var vi tvungna att se det? Vi kunde ju ändå inget göra. Och dessutom tyckte jag också att alltihopa var riktigt kusligt.
- Nej, men jag går i alla fall ut och kikar på den, svarade farmor.
Det dröjde inte länge förrän farmor kom in igen.
- Kom och titta!
Jag suckade och klev ur sängen. Men när jag kom ut fick jag mig en överraskning. Ugglan satt inte på taket som den brukade, utan låg på backen framför stugan. Vi gick fram till den. Den rörde sig inte. Blinkade inte ens. Vi hämtade en lyckta så vi kunde se den ordentligt. Den såg liksom lite frånvarande ut. Till slut kom vi underfund med att det var ingen uggla som låg där, det var en modell av en uggla. Det gick att öppna den och kolla inuti. Den var gjord av ihop klistrade tidningar, och riktiga fjädrar.
- Jag har aldrig varit med om något liknande! utbrast farmor. Vad är det här för något? Och var kommer den i från? Det måste vara någon som skämtar med oss!
Vi stängde modellugglan igen med några små, hårt fastsydda knappar som satt på baksidan. Vi visste inte vad vi skulle göra med den så vi lät den ligga kvar där på marken.
Precis innan jag släckte fotogenlampan när jag skulle somna igen, så såg jag genom fönstret hur ugglan lyfte från marken och flög ut över sjön och bort i horisonten tills jag inte kunde se den mer. Jag drog täcket över huvudet och önskade att allt hade vart en dröm.
Kommentarer