Gamla bilar och gamla damer
En sak som jag tycker är roligt i den här regionen är alla fina gamla bilar. I Norge var vi avundsjuka på EPA- traktorn när den kom, och att man kunde bygga om en Volvo och få köra som 16-åring var en dröm. Och mycket säkrare än moped.
Eftersom jag inte fick köpa en tvåhjuling, köpte jag en bil som 16-åring. Med den körde jag olagligt på landsvägarna i närheten av Oslo tills jag fick körkort två år senare. Men ofta körde min något äldre pojkvän, som hade körkort.
Hur som helst trodde min pappa det.
Bilen var en Plymouth modell 1939 - en skåpbil med "Tønneseter" (två enkla trästolar) där fram, med ryggstöd som kunde fällas ned.
Bilen renoverades, det vill säga sprutmålades med husfärg med hjälp av en gammal dammsugare körd baklänges.
En säkring som saknades vid startnyckeln ersatte vi med aluminiumfolie från ett cigarettpaket. Foliebiten fick vi sätta på plats varje gång tändningen bröt och bilen stannade.
En gång ramlade vänster bakhjul av, alla muttrarna hade lossnat och låg på marken, totalt utan gängor.
Bak i bilen - det fanns ingen vägg mellan framsäten och lastutrymme – fanns det plats för nio tonåringar med ölkassar, totalt 11 platser i bilen alltså. Säkerheten var dålig och olagligt var det, rena galenskaperna, men i övrigt var det helt toppen!
Av och till ser du ibland ett vackert exemplar som sakta rullar genom Sunne i ensamt majestät. Det är något med de gamla amerikanska bilarna som tilltalar mig. De är så överdådiga, byggda för cruising på långa, raka motorvägar med en käresta i sätet bredvid.
I somras var jag på OK för att tanka och köpa en "grillad med allt" för en snabblunch. Medan jag åt, kunde jag beundra ett vackert, helrenoverat exemplar av en röd Cadillac cabriolet -60talsmodell. Vilken bil!
Så småningom kom ägaren och hans kompis ut, de gillade att jag tyckte om bilen och berättade att nu skulle snart den stora drömmen slå in: 8 månader i USA, från kust till kust längs Route 66 minsann. Oj, gissa om jag blev avundsjuk!
- Men du kan få följa med, sade de två.
De var många som skulle resa iväg, även från Norge. Det var viktigt att fylla bilarna, förstås, för att dela på bensinpengarna.
Suck. Full fart och vind i håret på Route 66 i en Cad Cab! Om bara, om det bara inte ... Så hade jag sagt ja.
Jag gillar bilar och älskar motorcyklar.
Jag har haft några fina exemplar, inklusive en BMW 1200 kubik, en BMW cabriolet, en Peugeot cabriolet, en landrover och speciellt en Jeep Wrangler. Det är det närmaste jag kommer att få äga en traktor (som jag skulle vilja ha). Även om den med sina 180 hästar inte kunde köra så fort, så kom den ändå fram överallt, över stockar och sten och branta sluttningar med sin lågväxel. Coolt.
Nu har jag köpt en vanlig Toyota. Lika bra. Den är pålitlig när jag så ofta kör tur och retur till Oslo genom skogen, i mörkret på vintern. Men det är ingen ”…Super SS rally GT hardtop fastback sprint … som spinner på første og spinner på andre…”, för att citera den norska konstnären Øystein Sunde .
Jag har en snäll och god son, men han kan säga elaka saker med oskuldsfulla ögon och kärlek i blicken.
- Grattis till din nya bil, mamma, sade han .
- Tack, tack, men det är ju en kärringbil, tyvärr suckade jag.
- Men mamma, du ÄR ju en kärring nu!
Det är från sina egna man ska höra det. Trevlig Valborg alla!
/Anne Elin Tollerud
Eftersom jag inte fick köpa en tvåhjuling, köpte jag en bil som 16-åring. Med den körde jag olagligt på landsvägarna i närheten av Oslo tills jag fick körkort två år senare. Men ofta körde min något äldre pojkvän, som hade körkort.
Hur som helst trodde min pappa det.
Bilen var en Plymouth modell 1939 - en skåpbil med "Tønneseter" (två enkla trästolar) där fram, med ryggstöd som kunde fällas ned.
Bilen renoverades, det vill säga sprutmålades med husfärg med hjälp av en gammal dammsugare körd baklänges.
En säkring som saknades vid startnyckeln ersatte vi med aluminiumfolie från ett cigarettpaket. Foliebiten fick vi sätta på plats varje gång tändningen bröt och bilen stannade.
En gång ramlade vänster bakhjul av, alla muttrarna hade lossnat och låg på marken, totalt utan gängor.
Bak i bilen - det fanns ingen vägg mellan framsäten och lastutrymme – fanns det plats för nio tonåringar med ölkassar, totalt 11 platser i bilen alltså. Säkerheten var dålig och olagligt var det, rena galenskaperna, men i övrigt var det helt toppen!
Av och till ser du ibland ett vackert exemplar som sakta rullar genom Sunne i ensamt majestät. Det är något med de gamla amerikanska bilarna som tilltalar mig. De är så överdådiga, byggda för cruising på långa, raka motorvägar med en käresta i sätet bredvid.
I somras var jag på OK för att tanka och köpa en "grillad med allt" för en snabblunch. Medan jag åt, kunde jag beundra ett vackert, helrenoverat exemplar av en röd Cadillac cabriolet -60talsmodell. Vilken bil!
Så småningom kom ägaren och hans kompis ut, de gillade att jag tyckte om bilen och berättade att nu skulle snart den stora drömmen slå in: 8 månader i USA, från kust till kust längs Route 66 minsann. Oj, gissa om jag blev avundsjuk!
- Men du kan få följa med, sade de två.
De var många som skulle resa iväg, även från Norge. Det var viktigt att fylla bilarna, förstås, för att dela på bensinpengarna.
Suck. Full fart och vind i håret på Route 66 i en Cad Cab! Om bara, om det bara inte ... Så hade jag sagt ja.
 |
| Min Jeep Wrangler var en favorit |
Jag har haft några fina exemplar, inklusive en BMW 1200 kubik, en BMW cabriolet, en Peugeot cabriolet, en landrover och speciellt en Jeep Wrangler. Det är det närmaste jag kommer att få äga en traktor (som jag skulle vilja ha). Även om den med sina 180 hästar inte kunde köra så fort, så kom den ändå fram överallt, över stockar och sten och branta sluttningar med sin lågväxel. Coolt.
Nu har jag köpt en vanlig Toyota. Lika bra. Den är pålitlig när jag så ofta kör tur och retur till Oslo genom skogen, i mörkret på vintern. Men det är ingen ”…Super SS rally GT hardtop fastback sprint … som spinner på første og spinner på andre…”, för att citera den norska konstnären Øystein Sunde .
Jag har en snäll och god son, men han kan säga elaka saker med oskuldsfulla ögon och kärlek i blicken.
- Grattis till din nya bil, mamma, sade han .
- Tack, tack, men det är ju en kärringbil, tyvärr suckade jag.
- Men mamma, du ÄR ju en kärring nu!
Det är från sina egna man ska höra det. Trevlig Valborg alla!
/Anne Elin Tollerud
Kommentarer