När tiden blev min största fiende
Jag satt alltså som ledamot i
Svenska Golfförbundets Ungdomsråd. Den sommaren som följde var en av de bästa
somrarna någonsin. Vi besökte golfklubbar runt om i Sverige och vi besökte den
enda Europatourtävlingen som arrangeras i Sverige, och då var den i Skåne på
Barsebäck Golfklubb. Det var surrealistiskt. Och tiden gick supersnabbt. Det
blev höst och jag sökte in till lärarprogrammet på Karlstads Universitet, och
kom in. Helt plötsligt var jag lärarstudent och fick ägna min fritid till det
bästa som fanns.
Hösten och vintern gick i racerfart med massor av nya uppdrag. Det var en omställning att börja läsa i Karlstad och behöva pendla till skolan varje dag. Som tur var har jag ett par kloka föräldrar. Såklart tyckte jag inte det då men nu, några år senare kan jag konstatera att de faktiskt är de allra bästa.
När jag kom in på lärarutbildningen sa de nämligen att de tyckte att jag skulle bo hemma ett par år, för att det skulle bli tufft nog att börja plugga på universitetet. Dels för att slippa sköta en egen lägenhet med allt vad det innebär, men även för att slippa studielånen. Om jag ska erkänna det här så var jag inte överförtjust i den tanken just då, vem ville inte ha en egen lägenhet i Karlstad liksom då? Och flytten skulle komma att dröja ett par år…
Jag hade suttit i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd ett år när vi satt på ett möte i Malmö och vår ordförande Philip säger att han tänker kliva åt sidan efter sommaren, och att vi skulle utse en ny ordförande. Nu såg jag min chans…
Det var långa diskussioner då det kanske egentligen var vår vice ordförande som var tänkt att ta över. Men efter långa övervägningar och ett infekterat röstande så utsågs jag till ny ordförande i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd och därmed också adjungerad i Svenska Golfförbundets styrelse. Styrelsen är en gemensam styrelse och bolagsstyrelse för klubbarna och de nio bolagen som omsätter nära 250 miljoner. Jabbadabbadooo, vilken lycka!
Närmsta tiden innebar många och långa resor till och från Stockholm. Under ett
par års tid gick resorna långt innan solen gick upp och efter att solen gått
ner genom de värmländska skogarna för att passa mötestider i Stockholm med både
förbundsstyrelsen och ungdomsrådet. Men jösses vilka år! Och nu kände jag den
där känslan igen; jag skulle bli ordförande i Svenska Golfförbundet en dag.
Minns ni att jag sa att jag träffade min sambo för första gången för ett par år sen på den där utbildningen i Stockholm som Lena Gynnemo skickade iväg mig på? Vi visste ju inte det då, men vid den här tiden så hade vi träffats och blivit ett par. Två små problem och en bra sak med det. Vi börjar med det bra; han är golfare. Golfproffs närmare bestämt. Kul, ni fattar ju antagligen nu att jag älskar golf.
Men problemen då; han bodde utanför Borlänge, i Dalarna. Och det projektet han var involverad i där vi jobbade tillsammans hade tagit slut. Trist läge. Det blev lite mer bilåk kan jag säga.Vi turades om att åka den lilla kurviga vägen över stock och sten mellan Sunne och Dalarna.
Tiden blev min största fiende, jag hann inte göra allt jag ville och spenderade mer tid i bilen än vad jag gjorde med min egen familj. Jag minns specifikt en gång när jag hade varit på möte i Malmö, körde bil hem till Sunne, lämnade resväskan och tog med en nypackad väska, sa hej till mamma och pappa och drog iväg igen.
Då känner man sig som en rätt usel syster och dotter. Så 2011 tog jag mitt förnuft till fånga och flyttade till Stockholm, och blev sambo med min Mikael. Kul. Jobbigt. Tråkigt. Fantastiskt. Omtumlande. Fruktansvärt. Ledsamt. Praktiskt. Mysigt. Underlättande.
Hösten och vintern gick i racerfart med massor av nya uppdrag. Det var en omställning att börja läsa i Karlstad och behöva pendla till skolan varje dag. Som tur var har jag ett par kloka föräldrar. Såklart tyckte jag inte det då men nu, några år senare kan jag konstatera att de faktiskt är de allra bästa.
När jag kom in på lärarutbildningen sa de nämligen att de tyckte att jag skulle bo hemma ett par år, för att det skulle bli tufft nog att börja plugga på universitetet. Dels för att slippa sköta en egen lägenhet med allt vad det innebär, men även för att slippa studielånen. Om jag ska erkänna det här så var jag inte överförtjust i den tanken just då, vem ville inte ha en egen lägenhet i Karlstad liksom då? Och flytten skulle komma att dröja ett par år…
Jag hade suttit i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd ett år när vi satt på ett möte i Malmö och vår ordförande Philip säger att han tänker kliva åt sidan efter sommaren, och att vi skulle utse en ny ordförande. Nu såg jag min chans…
Det var långa diskussioner då det kanske egentligen var vår vice ordförande som var tänkt att ta över. Men efter långa övervägningar och ett infekterat röstande så utsågs jag till ny ordförande i Svenska Golfförbundets Ungdomsråd och därmed också adjungerad i Svenska Golfförbundets styrelse. Styrelsen är en gemensam styrelse och bolagsstyrelse för klubbarna och de nio bolagen som omsätter nära 250 miljoner. Jabbadabbadooo, vilken lycka!
Minns ni att jag sa att jag träffade min sambo för första gången för ett par år sen på den där utbildningen i Stockholm som Lena Gynnemo skickade iväg mig på? Vi visste ju inte det då, men vid den här tiden så hade vi träffats och blivit ett par. Två små problem och en bra sak med det. Vi börjar med det bra; han är golfare. Golfproffs närmare bestämt. Kul, ni fattar ju antagligen nu att jag älskar golf.
Men problemen då; han bodde utanför Borlänge, i Dalarna. Och det projektet han var involverad i där vi jobbade tillsammans hade tagit slut. Trist läge. Det blev lite mer bilåk kan jag säga.Vi turades om att åka den lilla kurviga vägen över stock och sten mellan Sunne och Dalarna.
Tiden blev min största fiende, jag hann inte göra allt jag ville och spenderade mer tid i bilen än vad jag gjorde med min egen familj. Jag minns specifikt en gång när jag hade varit på möte i Malmö, körde bil hem till Sunne, lämnade resväskan och tog med en nypackad väska, sa hej till mamma och pappa och drog iväg igen.
Då känner man sig som en rätt usel syster och dotter. Så 2011 tog jag mitt förnuft till fånga och flyttade till Stockholm, och blev sambo med min Mikael. Kul. Jobbigt. Tråkigt. Fantastiskt. Omtumlande. Fruktansvärt. Ledsamt. Praktiskt. Mysigt. Underlättande.
Kommentarer